Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - b. Morlanda-grenen - 6. Mörner, Carl Stellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mörner, Carl Stellan. 61
ring. Så stark än känslan var kos honom, gick han dock
ej emot sin öfvertygelse om hvad som var rätt, fast man
anmärkte hjertats inflytande deri, att han nästan lättare faun
rättvisan hos den fattiga, således mindre upplyste, som ej
förmådde slå omkring sig med så många rättsgrunder för
sin sak. Han kallades derföre ofta bland ståndspersoner för
bondkungen och hade det ovanligaste tålamod att af höra
menige mans ofla rätt tålamodspröfvande föreställningar och
ansökningar, hjelpte hvad möjligt var och beledsagade
hjelpen med ett anlete och en röst, hvari låg så mycket
kärlek, så mycket till innersta hjertat talande godhet, att den
största vältalare sällan förmält väcka ett djupare intryck.
Fingo de också ingen hjelp i det de sökte, det vill säga,
var det Grefvens öfvertygelse, att detta varit en orättvisa,
eller var det för tillfället ej möjligt, så kände ile sig dock
så tröstade, så riktade på lefnadslust, oaktadt en tillfällig
nöd, att de hcmkomrao med lika glada ansigten som om de
fått hjelp, blott derföre, att de hade fått tala med den gode
Landshöfdingen. Med all denna mildhet hade han vida större
makt öfver sitt läns inbyggare, än i de län der mau
pryglade till lydnad. Vid tvenne tillfällen satte ett aflägsnare
härads allmoge sig upp emot Kongl. Maj:ts bud och
befallningar. Landshöfdingen sammankallade de uppstudsige, ihen
behöfde knappt mer än visa sig förrän de återvände till
laglydnad, och han skyndade sig att å högre ort söka
tillhaka-hålla lagens hårda hand, hvilket väl ock var billigt, der
motståndet ej visat sig starkare, än att det föll för ett ord,
kanske snarare en blick. Så vane Svenskarne äro att ej
älska herrar, utan anse dem för roten till allt ondt, helst de
allena anses förhindra alt icke Kungen blir roten till allt
godt, så gälde ett fullständigt undantag för Gr. Carl Stellan
Mörner. Till och med under slutet af Gustaf IV:s regering,
då krigsgärden öfversteg bela ortens penningtillgång och
man påstod, att "herrarne" läto lefvande begrafva allmogens
söner, ryckte från plogen in i Landtvärnets leder, så
klagade ingen pä Länsherren, hvilken annars vanligtvis anses
ha moraliskt ansvar för allt som drabbar ett län från högre
ort. Fäder begåfvo sig deremot med tillförsigt till
Landshöfdingen, att få pass för att å Malmö sjukhus återheuila
sina döende söner, hvartill han skaffat dem rätt. De funno
hans medlidande lika sannt, kanske lika djupt, som deras
eget lidande. Må en tafla ur Svenska folklifvet här få plats.
Tvenne fäder färdades om vintern, i början af 1809 från
Kronoberg! län mot Malmö med en enda lilvn häst, för ott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
