Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - b. Morlanda-grenen - 7. Mörner, Hampus Elof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mörner, Hampus Elof. 272
uppradade ett svar, som kanske upptog 10 minuter, hvar’
till ban kommit i tillfälle genom att på en bokauktion
inköpa l:sta delen af Norbcrgska sammandraget af N. Gylling.
Grefvinnan begärde straxt få veta gossens namn och
födelseort, och när denna händelsevis var hennes egen hemort,
ökades glädjen synbarligen och han inbjöds att äta vid
hennes bord. Han kunde dock af verklig blyghet ej förmås
att deraf begagna sig, och infann sig ej en gång för att
aflägga tacksägelse, eller undanbedja sig det goda anbudet.
Omkring 12 år derefter fattades en annan yngling i
Stockholm af särdeles lust att studera, ehuru fattig, nära
full-vext och utan någon undervisning hittills, men han hade
skaldeanlag, som väckte fleres uppmärksamhet. Carl XILs
förre skildrare sände med honom, som begaf sig för att få
undervisning till Wexiö, d. 26 Maj 1826, ett bref till
Grefvinnan, deruti ban utbad för denne yngling hvad han ej
kommit att sjelf begagna sig af, och ynglingen blef strax
mottagen. Grefvinnan fick en gång se tryckt ett poëm, sin
författares första försök, en nyss blifven Magisters, och den
gamla Krigspresidentskan skref straxt till honom ett
täcke-bref på vers. Hon trifdes förträffligast bland "snillen och
konstnärer", det var "Guds adel", och syntes allsicke
besväras af tankan om deras vanliga vanbörd.
Vetenskapsmännen stodo näst Konstens idkare i anseendet. Att bon
öfverflyttade sin anda till sina barn kan man öfvertyga sig
bland Konstnärer på Oby och bland Vetenskapsmän på
Björnstorp. Kort före sin död begärde hon ljus in i rummet, men
då man sade henne att det var dag, suckade hon: mitt
eget ljus har slocknat och — uppgaf andan.
Hennes små sånger banade sig ofta väg, liksom
forntidens poemer, utan vidare omväg till folket. De trycktes
aldrig, men många uppfattades af vänners minnesgåfva och
öfvergingo snart till allmänheten. I de fleste landsorter hör
man hennes Helsning till månen från folkets läppar:
Välkommen o Måne, min åldriga vän,
Du enda, som delar min smärta.
Du sjunker i molnen, men lyser igen
Lik Loppet i uslingens hjerta.
Du lyser i mörkret min ensliga gång
Bland grifter, som höljt mina vänner,
Du blickar så ömt vid min sorgliga sång
Och tyckes förstå hvad jag känner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
