Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
säga i det som förmedlar allmänbegrepp och sinnesintryck,
form och stoff, det ligger i själfva utvecklingens princip,
som sträfvar från möjlighet till verklighet, innefattande i sig
möjlighetens ändamålsenliga förverkligande. Aristoteles gör
här en syntes mellan den heraklitiska och den eleatiska
världsförklaringsprincipen. I alla världens ting gripa form
och materia så intimt in i hvarandra, att det hvarken finns
formlös materia eller från materia frigjord form. Dock
måste det ändamålsenliga vardandet ha gränser uppåt och
äfven nedåt. Liksom Aristoteles i sin logik kom till de
omedelbart vissa satserna, kommer han nu här i sin
metafysik till det högsta på det vardandes och det varandes
utvecklingsstege, formen, som icke längre är stoff, den
rena formen, som själf orörlig dock är grund till all rörelse
(den orörde rörarn). *)
Denna rena form är för Aristoteles’ gudomen, det
fullkomliga, immateriella varat, som är sitt eget ändamål
(själfändamål), den rena tanken, som är det absoluta
själf-medvetandet. Hur denne Gud, som »intet vill» och »intet
gör», som alltså är lika transscendent som Platos idé, skall
kunna vara orsak till rörelsen och utvecklingen, förklarar
Aristoteles på samma teleologiska sätt som Plato, i det att
han säger, att tingen sträfva mot »den orörde rörarn» för
att förverkliga den där evigt realiserade formen. Platos
hela idévärld har Aristoteles sålunda koncentrerat hos sitt
gudsbegrepp och har alltså endast flyttat Platos »svaga
punkt» längre bort.
Å andra sidan måste den nämnda gränsen nedåt
bestå i materia utan form, urstoffet. I olikhet mot den
rena formen kan den rena materien icke existera. Den är
den blotta möjligheten och kan icke uppträda annat än i
»formadt» tillstånd. Materien är orsaken till
ofullkomligheten och tillfälligheten i världen. Och medan formen
som orsak var af teleologisk natur, är stoffets verkan me-
*) Här ha vi det första metodiska »beviset» — i
kosmologisk form — för Guds existens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
