Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur vill vidare Leibniz förklara den faktiska världens
olika ting och deras skilda plats i utvecklingsskalan? Jo, det
finns en sak, som skiljer monaderna från hvarandra, det är
ingen olikhet i art men i grad. De kunna indelas i sofvande,
drömmande och vakna eller klart tänkande monader, och i
själfva verket är ingen monad lik den andre med denna
klarhetsgrad som indelningsgrund. De sofvande monaderna, det
är sådana, som icke kommit till medvetande om att de
kunna tänka och önska, af dessa bestå hvad vi kalla
»lif-lösa» kroppar, den »oorganiska materien», t. ex. stenar
o. s. v.; de drömmande monaderna, som äro mäktiga
endast förvirrade och oklara föreställningar, finna vi t. ex.
hos djuren, och därefter komma människorna, som kunna
ha både klara och förvirrade föreställningar och besitta
otaliga monader af olika klarhetsgrad, samt slutligen
urmonaden eller Gud, som ensam är mäktig de klara
föreställningarna.
Den monad hos människan, som behärskar alla de
andra otaliga, hvaraf vi bestå, är vår själ, I vår själ ha
vi det omedelbara exemplet på en monad, hvars inre
tillstånd följa efter hvarandra på det förutnämnda lagenliga
sättet. Och i analogi med denna monad ha vi att tänka
oss alla andra. Detta skall hjälpa oss att förstå tillvaron.
Öfverallt i naturen finnas motsvarigheter till denna vår själ
med dess förnimmelser och önskningar, ehuru i alla möjliga
olika grader af klarhet. Liksom Spinozas modi äro
monaderna utströmningar, utstrålningar af Gud, och Gud är den,
som nedlagt i monaden den lag, efter hvilken den skall
utveckla sig. Skulle man antaga, att medvetande kunde
uppstå ur det absolut omedvetna, skulle man stå inför
samma gåta som då man menar, att rörelsen kan uppstå
ur absolut hvila.
Förhållandet mellan själ och kropp blir det för
Leibniz jämförelsevis lätt att förklara med utgångspunkt från
denna lag. Han liknar bland annat själen och kroppen vid
två ur, som gå fullkomligt lika. Öfverensstämmelsen dem
emellan kan ju bero på, att man på något sätt lyckats för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
