Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
desrättighet, primat, Kant omedelbart skarpt betonar. Det
praktiska förnuftet är högre än det teoretiska.
Kunskap är icke, fortsätter han, det enda, som vi böra
eftersträfva. Vi måste fylla ut våra teoretiska betraktelser
med andra, som gå än djupare och äro än mer
vidtomfat-tande. Vår sträfvan efter vetande har i afsiktens renhet
sin gemenskap med hvarje sedligt sträfvande. Sedlig är
en vilja, som icke hyser några biafsikter för egen del utan
gör det rätta för det rättas egen skull. Och så ställer
Kant i början af sin etik upp den berömda satsen: Det
finns ingenting i hela världen, ja, icke heller utom
densamma, som kan tänkas möjligt såsom ett godt utan
inskränkning, mer än endast och allenast en god vilja.
Kant utgår här icke från handlingen eller — än
mindre — dess följder, hvilka, säger han, det icke står i
vår makt att förutse, utan från viljan själf. Man kan icke
afgöra, hvarifrån den yttre handlingen härstammar, och
svaret på frågan om vi handlat rätt eller orätt, ger oss
endast vårt eget medvetande om vår viljas natur, det är
samvetet. Vi känna, att en handling blir oss en bjudande
nödvändighet, vi känna den som en plikt. En god vilja
är en pliktmedveten vilja, den följer pliktens bud för dess
egen skull. Hvarifrån kommer befallningen? Icke från
någon yttre, jordisk myndighet. Yttre öfvermakt kan
visserligen tvinga oss kroppsligen att göra dess vilja, den kan
skrämma oss och påverka oss, så att vi bli svaga och
kapitulera, men den kan aldrig tvinga oss att anse något för
rätt, som strider mot vår inre öfvertygelse. Icke ens ett
»gudomligt bud» förmår detta, vi se t. ex. i Bibeln en
gudomlig uppenbarelse endast för det fall att denna
öfver-ensstämmer med vår egen sedliga öfvertygelse. Moralen
afvisar alltså hvarje främmande lagbud. Den är icke
he-teronom — af de grekiska orden heteros, främmande och
nomos, lag — utan autonom, ett ord, som kommer af det
likaledes grekiska ordet autos, själf.
Inför de moraliska krafven äro vi människor alla lika.
Afven om den människa, som vi finna mäst förkommen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
