- Project Runeberg -  Linnés Nemesis divina /
149

(1923) [MARC] Author: Carl von Linné With: Knut Barr
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

149

hava min föda, utan allt för stort compagnie un-
der tiden konversera med några enskilda och
menlösa vänner, att jag där måste få akta min
kropp och förnöja mig med naturens studium —
— —0O, I lycklige landtbor, som ej veta av något
bättre än det Gud och väderleken gör. Och med
nöje sitta i ro med tillräcklig föda och se de store
dragas och träta om brödstycket, som de ej hava
godt AV.»

När Linné som inspektor för sin småländska
naitiion i Uppsala närvar vid landskapen, så ur-
aktlät han sällan att tolka för sina unga landsmän
sin syn på livet. Så t. ex. när han håller sitt i
form som innehåll högst märkliga minnestal över
den år 1765 avlidne akademibokhållaren magister
Andreas Neander:

» Två ting hålla mig handfallen och snart sagt
mållös vid hans grift: hans arbetsamhet och däri-
genom ernådde (ringa) vinst; hans tjänstaktighet
mot var man utan att bliva hulpen och tjänad
tillbaka.

Vad se vi nu av hela hans vaxndel? Jo det, att
han tagit alldeles tömmarna från lyckan och givit
dem hel och hållna i dygdens händer. Därför har
också lyckan varit honom vidrig i allt det han
sökt. Hon har icke allenast aldrig låtit honom
smaka ett enda glas av sin nektar, utan förhindrat
allt det hon kunnat till hans förmån. Dygden har
måst tillskansa honom allt och emot lyckan tävla
för honom att få det han åtnjutit.

Således, mina herrar landsmän, när jag slår
ut för eder hans lyckohorn, är det helt tomt. Här
äro varken titlar, sköldar, stjärnor, gods, famil-
jer eller annat lysande prål. Men när jag utslår
på hans grav dygdens horn, sen I, hur de lysande
blommor nedfalla, som aldrig förändra sin glans
och aldrig förvissna, nemligen Gudsfruktan, flit,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:47:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bknemesis/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free