Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artiklar - Framtidens kriminalpolitik. Av professor, med. doktor Olof Kinberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagen icke till, icke ens inom den på förhand doserade
straffverkställighetens ram.
I regel avtjänades frihetsstraffen i cell. Ända till
långt fram på 1900-talet var det föreskrivet att de första
3 straffåren skulle avtjänas på detta sätt. Som
frihetsstraff på längre tid än 3 år äro jämförelsevis ovanliga
var följden härav att flertalet fångar under hela sin
strafftid höllos isolerade. Även återfallsförbrytarna
måste nämligen börja varje nytt straff med de 3
obligatoriska cellåren. Personer som upprepade gånger blivit
dömda till frihetsstraff, kunde sålunda få tillbringa 15—
20 år, d. v. s. största delen av sin mannaålder i cell.
Utsikterna att uppfostra människor till socialt brukbara
varelser genom att under åratal hålla dem instängda
i små, halvmörka skrubbar, utan nämnvärd kontakt med
andra människor äro naturligtvis mycket obetydliga.
Vanligen räknade man också med att en person som 2—3
gånger blivit dömd till frihetsstraff var socialt förlorad,
d. v. s. det fanns inte längre några förhoppningar om
att kunna göra folk av honom.
Resultaten av den med strafflagens hjälp förda striden
mot brottsligheten voro så miserabla, att det allmänt i
kriminologiska kretsar talades om "straffsystemets
bankrutt". Visserligen höllo sig återfallssiffrorna
vanligen mellan 30 och 40 %, men som Sverige alltjämt
saknar en brottmålsstatistik som tillfredsställer nutida
vetenskapliga krav, så äro dessa siffror högst
vilseledande. De taga nämligen ingen hänsyn till att en
avsevärd del av de frigivna icke äro vad man kallat
"återfallskapabla", utan av olika anledningar äro ur
stånd att återfalla i brott (döda, emigrerade, intagna å
sinnessjukhus, försörjningsinrättningar eller andra
liknande anstalter).
De mest pessimistiska bland straffsystemet kritiker
förklarade att det aldrig hänt att en person blivit
förbättrad genom frihetsstraff. Även de som voro mera
hoppfulla måste medge att goda resultat voro sällsynta.
Där någon gång, efter mycket långvarigt frihetsstraff
på 10—20 år (benådade livstidsfångar), den frigivne i
fortsättningen förhållit sig ostraffligt, så berodde detta
inte därpå att han blivit en moraliskt pånyttfödd
människa, utan därpå att han genom straffet blivit så
knusad, att han förlorat t. o. m. det ringa kvantum
initiativ och energi som behövdes för att begå brott. Ofta
hade han också under strafftiden kommit fram till en så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
