Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Rösten ur gluggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
er att tacka för min räddning och mitt lif, och därför vill
jag säga er hur det hände.
Kruse och Mårten lyssnade med spänd
uppmärksamhet.
— Det var så, att ett par månader efter vårt första
möte, reste grefve Sapieha bort. Godt! tänkte jag, nu kunna
vi träffas mera ostörda. Först sökte jag öfvertala Vera att
fly med mig någonstädes, där vi kunde viga oss, och sedan
helt enkelt delgifva hennes far detta, han fick rasa hur
mycket han behagade. Till min sorg ville flickan ej gå in
härpå. Jag besvor henne att lyssna till mina böner. Jag
sade henne att detta vore det bästa och lyckligaste för oss
båda, men hon ville ej höra härpå. Omöjligt att öfvertala
henne... Då blef jag förtviflad. Mitt blod sjöd och jag
måste äga henne. Hon var ju min maka, så visst som vi
älskade hvarandra. Genom min betjänts utfrågningar,
lyckades jag få reda på, hvilket af slottets rum, som var
hennes sofkammare. En natt smög jag mig in genom en
bakport och upp till hennes rum. Utan att knacka inträdde
jag. Genom fönstret sken månen in och kastade ett bredt
ljus öfver golfvet. Jag såg hur hon låg och sof i sin säng.
Hon drömde tydligen angenäma drömmar, ty ett lyckligt
leende spelade öfver hennes läppar. Jag tog en stol och
satte mig bredvid henne. Länge betraktade jag henne,
hänryckt öfver hennes ungdom och skönhet. Så vaknade hon
plötsligt och fick se mig.
Jag tänkte hon skulle bli förskräckt eller åtminstone
öfverraskad, men det blef hon ej. I stället smålog hon och
slöt åter ögonen. Hon trodde tydligen att det var en dröm.
Jag tog hennes lilla varma hand i min och hviskade:
— Vera!
Då öppnade hon åter ögonen och betraktade mig häpen.
— Du! Du här! utbrast hon.
— Förlåt mig; men min längtan blef mig för stark.
— Men hur har du kunnat komma hit?
— Genom bakporten. Ingen har sett mig.
— Ah, din skälm! log hon och höjde fingret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
