Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Åke skaffar sig stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Visst fan är det löjligt. Hur kan man bära sig åt
på ett sådant sätt... Fem fina och rika adelsmän, sa du...
Hela fem stycken. Men det är ju förskräckligt. Och detta
för en flickas skull. När det finns så många sådana,
alldeles för många för resten; jag skulle aldrig haft samvete
att handla på sådant sätt, yttrade fiskaren.
— Du, nej. Du är nöjd, bara du har din rultiga gumma,
som ordentligt kokar din gröt och lappar dina trasiga byxor,
så att du i frid och ro får äta dig mätt och sedan sofva.
Du begriper icke sådant där. Jag är helt annorlunda, tänkte
Åke, i det han vände sig från den godmodige fiskaren och
återtog sin promenad för att få vara i fred med sina tankar.
Eftermiddagen svann. Allt längre ut mot hafs gled
fartyget. O efter ö seglades förbi, alla lika, skogbevuxna
stränder, röda stugor, betande kreatur. En och annan fiskebåt
syntes ute för att vittja näten, en och annan karl stod på
stranden sysselsatt med vedsågning eller timmerhuggning.
Med vemodigt drömmande ögon lät Åke stränderna glida
förbi sig. För hvarje gång han såg en sådan där liten
stuga, grep honom längtan starkare, och han fick lägga band
på sig för att icke brista ut i suckar och snyftningar.
Fiskaren och de få besättningskarlarne betraktade honom
förvånade.
— En underlig kurre. Reser in till Stockholm och har
tur nog att förtjäna bra med pengar. Och så stannar han
icke där och fröjdar sig med allt lustigt som finns i staden,
utan reser i stället bums tillbaka ut i skären. Skulle tusan
handla som han. Kan just undra hvad han går och
grubblar öfver, tänkte karlarne, medan de undrande iakttogo
Åkes evinnerliga promenader.
Solen gick ned och det mörknade. Ständigt gick Åke
tyst, sluten fram och tillbaka på däcket.
Skepparen vände sig till honom:
— Ja, nu går jag ned i kajutan och tar mig en bit
mat. Vill du icke också ha något.
— Nej, tack! svarade Åke kort.
— År du icke hungrig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
