Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Tidens karakter och pressförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 TIDENS KARAKTER OCH PRESSFÖRHÅl.LANDKN.
är statens säkerhet i fara, i fall den yppas. Har man gjort
någon, så måste den döljas för statens säkerhets skull;
endast vederbörande få se in i hemligheten, folket måste
hållas på afstånd.»
Lika skarpt yttrade sig Courieren om det sätt, hvarpå
den, hvilken uttalade sin öfvertygelse, behandlades. »Har
någon» — skrifver den i maj 1821 — »med ett brinnande
hjerta för sanning och rätt höjt sin stämma mot missbruk
och fel i förvaltningen, i lagarne, i lagskipningen, strax har
man frågat: hvad vill han? det vill säga hvilka personliga
fördelar önskar han för att tiga? Har han då varit antingen
för liten (i börd eller embete) för att anses farlig och
förtjena att köpas, eller för ifrig för att kunna tålas eller ge
hopp om falhet för gångbart pris, så har man tagit den
utvägen att förfölja honom.»
Ett annat operationsfält för pressens kritik var den
allmänna korruptionen bland statens embetsmän. Godtycke
och missbruk förekommo rätt ofta, och en och annan
landshöfding måste slutligen åtalas. Nieroth i Östergötland stal
ur kronans parker, bröt sjelf och uppmuntrade till brott
mot jagtstadgan, förfalskade journalerna vid länets
kronohäkten och använde personalen i sin enskilda tjenst,
hvarigenom fångarne fingo tillfälle att rymma. Koskull i
Norrbotten var bekant för sin råhet, och Kleman, landssekter i
Vermlands län, hade under en lång tid försnillat statens
medel.
Dessa deras mandater granskades nu af pressen, och
följden blef naturligtvis, att allt hvad embetsmän hette insög
ett instinktmessigt hat mot oppositionsbladen.
Konungen hade icke ens lärt sig läsa svenska språket.
Högt uppsatte embetsmän tolkade hvad som skrefs, och då
kunna vi förstå hvad han inhemtade ur tidningarna.
Också blef hans föreställning om dessa mindre god.
Ett utrotningskrig börjades mot de djerfve fribytarne.
Courieren, som fäst uppmärksamhet på två stridiga beslut i två
lika roteringsfrågor år 1820, indrogs såsom lastande konungens
gerningar. Ty, sade hofkansleren af Kullberg om artikeln,
till konungens gerningar höra »utan tvifvel de beslut, Hans
Majestät fattat och låtit verkställa.!)
Då Courieren under året 1821 vågade referera en celeber
dödsdom, fäld af Högsta Domstolen öfver två män i Visby,
hvilka på ett kalas druckit Gustaf V:s skål, och då bladets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
