Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Den polska rörelsen och den italienska resan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 DEN POLSKA BÖltEI.SEN OCH DEN ITALIENSKA RESAN.
krets. Aldrig skulle han glömma, hvad han var skyldig
fosterbygden.
Efter detta tal bar man honom kring salen, under det
att orkestern spelade Björneborgsmarschen. Uddman och
Jolin framsade dialoger, sånger uppstämdes af teatrarnas
artister, och Hedberg deklamerade ett poem i glad ton:
»Dig har det helt visst liksom vikingen gått;
du nog af bestyr och befattningar fått;
du längtar ifrån komitéer
och utskott i stort och i smått!»
Kort efter denna fest för August Blanche och hans
Romfärd lemnade han Stockholm och afreste till Marseille.
Vinterkölden var stark och gjorde resan från Marseille till
Neapel öfver Medelhafvet allt annat än angenäm. Den 19
januari 1864 skrifver han till Carléns och omtalar sina
äfventyr. »För att» — säger han — »så fort som möjligt komma
till varmare land — ty kölden förföljde mig öfverallt —
for jag icke till Paris, utan raka vägen till / Marseille,
hvarifrån jag tog plats på en ångbåt, som gör turer mellan
denna stad och åtskilliga af Italiens kuststäder och slutligen
hamnar vid Neapel. Det var mycket att se och begrunda
under denna färd, men kölden forfor att vara bitande, hvilket
är så mycket svårare på ställen, der det icke finns ens en
tillstymmelse till kamin. Sista natten af min resa och just
på vägen till Neapel rasade på Medelhafvet en den mest
förfärliga storm, och det var på ett hår när, att vår ångbåt,
något för svag för ett så stort farvatten, försvunnit för alltid
i det våta djupet. Kaptenen var sjelf förtviflad och, hvad
som föreföll än dystrare, han kunde ej dölja sin förtviflan.
Jag, den ende som ej var sjösjuk och hela natten satt på
däck i min pels och fotpåse, väntade hvart ögonblick på
den sista katastrofen och med fullkomlig resignation — jag
försäkrar det. Den naturliga döden i all ära, men merendels
är den en rådbråkningsprocess, som kan fördystra minnet
äfven af det angenämaste lif, då deremot en död af våda
— men det hör nu icke hit, sedan jag väl kommit i land.
— — Jag har, sedan jag lemnade den varma säng, som
min vän Grenander i Sköfde bäddade åt mig i sin egen
sängkammare, icke legat afklädd en enda natt förrän den
nyss förflutna, då det lyckades mig finna ett någorlunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
