Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skoflickarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med sin syl i hand; men när han skulle göra sitt styng,
råkade han alltid på någon nyss fallen tår, som sylen icke
förmådde genomstinga. Vida mer än hälften af hans väsen
slumrade i kyrkogården, och det dröjde knappast en månad,
förrän återstoden följde efter dit.
Följande det råd, som modern kort före sin död gifvit
henne, öppnade Martha, för att på samma gång kunna
försörja sig och sina syskon samt vara nyttig för andra, denna
småbarnsskola för flickor, hvilken under namn af »jungfru
Lundqvists skola» innan kort vann ett sådant anseende, att
föräldrar täflade om att i den få in sina små barn. Martha
inskränkte antalet till tjugufyra barn, af hvilka ej något fick
vara yngre än sex år och icke äldre än tio. När ett rum
blef ledigt, bestämdes alltid genom lottning bland de många
sökande, hvem som skulle fylla det. I denna skola kunde
man se Martha, än sittande bland sina elever med en
matronas allvar på sitt blomstrande ansigte, utan att ett enda
drag deraf eller ett enda ord från hennes mun gick för
någon förloradt, och än deltagande uti och gifvande fart åt
barnens lekar, då sjelf det gladaste barnet bland alla. Det var
att uti de späda sinnena inplanta allvarets behag på samma
gång som lekarnas, – det var, för att tala med doktor
Franzén efter en examen, hållen med denna skola, »en skola
af oskuld med oskulden till ledarinna».
Jag har nyss talat om det stora anseende sjelfva skolan
åtnjöt, men nu några ord om den högaktning, man skulle
kunna säga vördnad, man egnade den unga lärarinnan. Det
hände nemligen icke så sällan, när jungfru Lundqvist visade
sig på gatan i spetsen för sina skolbarn under någon
gemensam promenad ut i det gröna, att personer, ehuru icke
personligen med henne bekanta, stannade och helsade på
henne, liksom de mött en furstinna med dess svit. En
furstinna? Ja visst. Men briljanterna i hennes diadem voro
af det slag, som endast Gud kan rätt uppskatta och betala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
