Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grefve Woyna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Magistern berättade hvad han sett och bad de gamla
förlåta henne och upptaga henne ånyo som sin dotter.
»Vi önska ingenting högre,» sade gubben, »vi ha lidit
så mycket i natt af hennes frånvaro.»
»Ack, ja!» inföll gumman, hvars misstankar småningom
försvunno; »vi ha aldrig förskjutit henne, oaktadt hennes
svaghet; vi tro till och med att hon är oskyldig, fast hon
vant obetänksam. Det är hon sjelf som på sista tiden
van-trifts hos oss. Jag bekänner dock, att jag i går afton lät
min häftighet bryta ut, så att jag åter förebrådde henne
för det hon förstört både sin och min lycka. Magistern
skall få höra alltsammans.» (
»Jag vill vara så kort som möjligt,» fortfor gumman:
»Jag var god vän med Carolinas mor, som dog i mina
armar och skänkte mig flickan, som då var fyra år. Ack,
hon har varit vår glädje i sexton år, och vi ämnade lemna
alla våra smulor åt henne, när vi en gång falla undan, ty
vi hoppades att hon skulle bli hustru åt vår enda slägting,
den hederlige assessor Carl Stadius, som höll så mycket af
henne; magistern skall veta, att Stadius är bara trettio år
och redan assessor i hofrätten. De voro redan förlofvade.
Då kom Carolinas olyckliga dag. Jag och hon sutto
tillsammans och sydde i förmaket härinne; Stadius satt bredvid
öfverlycklig och talade om den stundande bröllopsdagen.
Jag behöfde för ögonblicket en sax, fick icke rätt på min
egen, utan sökte i Carolinas sykorg. Under det jag letade
efter saxen, fick jag se någonting så lysande och vackert,
att jag skrek till af glädje: »Ack! en sådan dyrbar gåfval
Hvad du har för en god fästman, Carolina lilla! Jag har
aldrig sett dylikt. Se, hur det blixtrar!» Derpå lyfte jag upp
i solskenet det smakfullaste, dyrbaraste juvelsmycke man
kan föreställa sig. Jag trodde att Carolina fått det af
assessorn och började förebrå henne för det hon hållit gåfvan
hemlig för mig. Men då jag vände ögonen från juvelerna,
såg jag assessorn blek och hemsk som ett lik och Carolina
blossande som en febersjuk. Assessorn steg upp och sade
med dof röst: »Förlåt mig, mamsell Carolina, att jag så
länge besvärat! Jag borde ha gifvit juveler i stället för
blommor, men hela min årslön skulle inte räcka till för
en så dyrbar gåfva. Ack,» tilläde han rörd, »måtte han
som gifvit dig denna brosch göra dig lyckligare än jag
kunnat. Farväl!» Derpå aflägsnade han sig hastigt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
