Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grefve Woyna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kom icke mer tillbaka. Det olyckliga är, att Carolina inte
vill säga, hvarifrån hon fått juvelsmycket; hon, som aldrig
förr sagt en osanning, påstår att hon inte vet, hur broschen
kommit i hennes sykorg, och att hon såg den för första
gången, när jag tog upp den. Det der låter otroligt och
är så mycket mer misstänkt, som Carolina visat sig så
underlig efter upptäckten och velat flytta från oss. Min gubbe
och jag ha förklarat henne, att vi icke tro henne om något
ondt, men hon har ändå icke låtit lugna sig.»
»Har ingenting annat än juvelsmycket gifvit anledning
till misstankar?» frågade magistern något förvånad.
»Tycker inte magistern att det är nog? Hvarifrån skulle
Carolina fått ett smycke, som juveleraren Giron värderar
till tusen riksdaler, utan att–- Men magistern har så
kort tid varit i vår förderfvade hufvudstad.»
»Efter allt hvad jag hört och sett,» yttrade magistern,
»så tror jag fullt och fast att mamsell Carolina är oskyldig,
och jag skall göra allt för att bevisa det.»
Magistern tystnade, häpen öfver sitt löfte, som så
plötsligt framkallats ur hans hjerta, utan att hufvudet tagits
till råd. 6
»Magistern är en ärans man!» förklarade gubben rörd;
»hjelp mig ur mina misstankar, ty äfven jag plågas af
sådana, fast jag aldrig velat låta Carolina märka det. Men
hon såg hvad jag tänkte, och detta ökade hennes sorg.»
Magistern gick genast från de gamla till assessorn för
att söka öfvertyga denne om hennes oskuld med sitt
vittnesbörd om hennes förtviflan på sin mors graf. Han
förstod väl att en flicka, uppfostrad af goda menniskor,
nödvändigt skulle sörja lika bittert öfver en misstanke som
öfver ett verkligt fel.
Han träffade assessorn. Denne var af naturen kall och
stolt, och det nu mera än någonsin, sedan han ansåg sig
bedragen på sitt lifs skönaste förhoppning.
Magistern använde fåfängt all sin vältalighet att bevisa
omöjligheten af att Carolina felat.
»Herre,» sade assessorn, »jag tror aldrig annat än hvad
jag ser och hör af säkra vittnen. Jag såg.sjelf juvelbroschen;
juveleraren Giron har intygat, att han putsat denna brosch
för grefve Woynas räkning; två af mina kamrater ha
intygat att de, fjorton dagar före upptäckten af denna
förrädiska dyrbarhet, sett mamsell Carolina helt öppet gå ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
