Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till följd af sin olyckliga sjukdom, slog upp med sin
fästman. Hon dolde icke den smärta hon känt, men
förklarade, att hennes innersta tillfredsställelse varit vida större
än smärtan.
»Det är icke nog för mannen, att hans hustru är en
pålitlig rådgifverska, ett trofast stöd för honom,» sade hon,
»hon måste äfven vara en prydnad för hans hus . . . icke
nog med att vara god och ren som guld, hon måste äfven
hafva guldets glans och skönhet . . . Denna lilla lyx är lika
naturlig hos mannen som hos ängens tufva. Tror ni väl,
att tufvan nöjer sig med det simpla gröna gräset? Ack nej!
Den smyckar sig med blommor af all ljusets prakt. Gud
är lifvets, men äfven skönhetens källa.»
Det låg något öfverjordiskt i Almas blick och hela
väsende, när hon yttrade dessa ord. Det var en hjeltinna,
en gudinna jag hade för mina ögon.
Efter någon stund aflägsnade jag mig, men utkommen
på gatan, märkte jag att jag glömt mina handskar, hvarför
jag återvände, gick igenom skolrummet och befann mig
ånyo i den inre kammaren. Men der öfverraskade mig en
helt annan scen än den jag nyss förut skådat derinne.
Alma satt framför ett litet sybord, stödjande derpå sina
armar och betäckande sitt ansigte med begge händerna.
Hon hvarken hörde eller såg, men jag hörde henne snyfta
och såg stora tårar perla fram mellan fingrarna, som hon
höll för sina ögon, och dessa tårar föllo tungt ned på några
synbarligen äldre bref, som lågo utbredda på bordet.
Tyst tog jag mina handskar och gick, efter en bugning
djupare och vördnadsfullare, än när jag tog mitt första
afsked. Sublim nyss som hjeltinna och gudinna, föreföll hon
mig nu sublimare som menniska och qvinna. Utan
lidandets och sorgens eviga tagg saknar försakelsen sitt yppersta
diadem: sin martyrkrona.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
