Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En liten familjehistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
växtligheten vid ekens fot, och Gud vete om det icke är
bättre att dö af för mycken sol än af för mycken skugga.
Det är åtminstone att lefva medan man lefver. Skuggan,
mensklighetens sorgflor, påminner för mycket om grafven.
Jag för min del var icke fullt belåten med Zelmas »gud».
Det låg något för precist, punktligt och snörrätt i dennes
hela sätt att vara. Det snörräta blir på längden icke rätt
behagligt för ögat, och troligtvis är det icke för ro skull
som det stora af skapelsen framställes för oss i cirklar och
sferer. Häradshöfdingen tycktes föra med sig lagboken hvart
han gick; han hade alltid rätt, det förstås; men »summum
jus summa injuria», säger ordspråket. Ur de vackraste
puppor utveckla sig ofta de vådligaste insekter. Att söka
likna Gud i rättvisa, men icke i mildhet och barmhertighet,
det är att bli en misslyckad kopia.
Bröllopet stod, och några dagar derefter skulle de unga
tu resa till mannens aflägsna hem. Jag var närvarande vid
den lilla afskedsfrukost, som gafs för de resande. Resvagnen
stod redan vid porten.
»Glöm inte, min vän, att vi måste resa precis på slaget
tio,» hörde jag den unge mannen yttra till sin unga fru.
Men Zelma hade så mycket att säga sin mor, sina
syskon och sina väninnor, hade så många tårar att blanda
med deras, att det drog ut öfver den bestämda tiden.
»Nu är hon fem minuter öfver tio,» påminde
häradshöfdingen visserligen med mycken mjukhet i rösten, men
med ett skarpt veck i pannan; »du måste lära dig, min
sötaste Zelma, att vara precis,» liksom vore det så lätt att
vara »precis», när man skall lemna sitt barndomshem och
allt som ditintills varit en kärast.
Ändtligen reste de. Hvarje postdag fick modern bref
från sin dotter, hvilka alla andades den högsta belåtenhet
och lycka. »Min man har visserligen mycket göra med
att lära mig vara ordentlig och precis,» skref en gång den
unga frun, »men jag har visat mig temligen läraktig, och
på länge har han icke haft det ringaste att anmärka mot
mig, och jag känner mig så outsägligt lycklig, när han i
allt är nöjd med mig o. s. v.»
Fem år förflöto, hvarunder likväl mor och dotter icke
sågo hvarandra. Modern var sjuklig och vågade icke
företaga en så lång resa, helst kommunikationerna den tiden
icke voro så beqväma som nu, och dottern fick ej resa, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
