Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En gåfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gossen svarade ej, utan blåste i händerna och stampade,
ty han var alldeles stelfrusen.
»Och hur är det med far och mor?» frågade hustrun.
»De ä’ så skraltuga, så det ä’ härskligt åt’et,» svarade
ändtligen gossen.
»Och syster din?»
»Hon skriker så, bara skriker.»
»Nå, hvarför hasade du dig inte hit förr, för jag har
något att tysta mun på’na med,» sade hustrun, steg upp,
lade sitt barn i vaggan och närmade sig spiseln.
Men kommen till spiseln, uppgaf hon ett rop af
be-dröfvelse och kastade en mörk blick på katten, hvilken
lomade af och gömde sig under sängen, liksom hade han
uppfattat betydelsen af denna blick. Saken var den, att
hustrun haft ett qvarter mjölk i en liten lerskål, som hon
ställt nära brasan, för att hållas varm. Mjölken hade hon
sparat för sitt sjuka grannfolks späda barn, men katten hade
druckit ur mjölken i den för en torparkatt alltför
anspråksfulla förmodan, att denna läckerhet enkom vore uppdukad
för honom.
Hustrun stod en stund försagd och rådlös, ty det fanns
icke en enda droppe mjölk mer i den fattiga stugan. Men
icke stod hon länge så. Sedan hon ånyo pysslat om sitt
barn och kastat en blick på sin sofvande man, fattade hon
Grannasjerker vid handen, begaf sig med honom ut ur
stugan, den hon stängde till, och tog vägen åt skogen.
Furornas grenar suckade under sin snöbeklädnad, det knarrade
under skosulorna, och på afstånd tjöto vargarne. Efter en
timmes rask vandring, ty det var en half mils väg hon haft
att tillryggalägga, uppnådde hon med sin lille följeslagare
grannens stuga. Äfven derinne brann en liten brasa, ty
alltid finns det eld, när man bor i skogen. Äfven der fanns
en säng, men med en sjuk man och en sjuk hustru. En
utmerglad qvinnohand, som stack fram ur fårskinnsfållen,
satte likväl då och då en bredvid stående vagga i rörelse;
men barnet som låg uti den qvidde så erbarmligt.
Den inträdande grannhustrun sade sitt »Guds fredl»
åt de sjuka makarne, hvarefter hon närmade sig det q vidande
barnet. Hon tog det i sina armar, förde det till sitt bröst,
och barnet qvidde ej mera. Sedan hon så suttit en god
stund, lade hon barnet tillbaka i vaggan och lutade sig
öfver det. Barnet sof och smålog i sömnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
