Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mest om barnbaler. Den tid man dansar på rosor dansar
man också bäst. Edvard Holmén väckte mycket uppseende
och tog lofven af sjelfva kadetterna. Ovanligt stor och stark
för sin ålder — han var då femton år äfven han — hade han
dertill ett ganska vackert och uttrycksfullt ansigte samt
dansade ypperligt. Son till en bundtmakare på norr, hvilken
ansågs förmögen, påkostades han rikeligen i allt som
tillhörde en vårdad uppfostran. Med ett ord, han var lejonet
eller lejonungen på balen, så bundtmakarson han var, och
alla de unga damerna dansade helst med honom. Bland
dessa var det dock en, som äfven han helst dansade med
och flere gånger bjöd upp. Det var kanske icke comme
il faut. Men comme il faut kommer först när man gått
och läst, säges det, och innan dess tillhör man obehindradt
naturen. Holmén hade smak, ty den utvalda, en fjortonårig
fröken Laura W***, var bestämdt den balens drottning.
Jag har ännu lifligt framför mig den lätta flygande gestalten
i hvita barégeklädningen och de hvita spetsrika
mame-luckerna, den fina ovalen med skärt på kinden och blått
i ögat, allt omsvalladt af de rikaste mörkbruna lockar, och
fötter så små att man nästan kunde rymma dem i
västfickan. Edvard Holmén tycktes rymma dem i sina ögon.
Han såg ingen annan än henne, och ingen undrade derpå.
Det sköna är det starka värdt, kanske mest i gryningen af
lifvet.
Mellan danserna serverades mandelmjölk, konfekt och
tårtor till öfverflöd. Det var annat det än smörgåsar med
mesost, som vanligtvis vankades på dylika tillställningar
inom våra anspråkslösa kretsar. Nog af, det var det
ståtligaste vi ditintills varit med om. Holmén hade bespetsat
sig på, att värdinnan skulle proponera vår skål, för det vi
räddat hennes Ernst från bastonad i »Öfre ringen», hvilket,
enligt hans förmenande, skulle ha spridt öfver oss en viss
glans af ridderlighet. Men det blef icke något af med den
saken.
Efter balens slut och när vi väl kommit ut på gatan,
började Holmén att i ett poetiskt språk, som jag knappast
trott honom om, skildra sin förtjusning och sin första
flammas skönhet och behag.
»Hon skall bli min,» försäkrade han rent ut.
»Din!» utropade jag. »Ja, om vi lefde i Bliomberiz’
tider, riddarens af runda bordet. Han knep sig en prinsessa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
