Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varit ungdomsvän till den aflidne och lofvat att, vid
kaptenens frånfälle, taga vård om dennes enda efterlefvande
barn, en dotter, åt hvilken öfversten dessutom stått fadder.
Öfversten, som bodde i en annan provins och icke på sju
år sett sin gamle kamrat, blef icke litet storögd, när han
såg framför sig en sjuttonårig flicka, bländande skön, lik
dagen, när den är som klarast. Bilden är gammal, men jag
vet ingen bättre. Det var modern lifslefvande, sådan den
gamle öfversten ännu erinrade sig henne, men blyg, mild,
medveten endast af sin första djupa sorg. De stora högblå
ögonen, det enda som påminde om fadern, voro fyllda af
tårar, som perlade utför kinden, dröjde en stund i den lilla
gropen der, till dess de, öfverstigande rosenbädden, banade
sig en ny stig genom nya rosor.
Öfversten förde hem med sig fröken Ida — så hette den
faderlösa — och presenterade henne för sin fru och sina
begge döttrar, dessa ungefär jemnåriga med Ida. Man kunde
icke »se sig mätt på den gudomligt söta flickan», hette det
hela den första dagen. Men innan den andra försvunnit,
hade man redan fått sitt lystmäte. Det var nämligen den
dagen en större bjudning hos öfversten. Officerare vid hans
regemente, jemte en mängd andra af ortens ståndspersoner,
hade infunnit sig. Både gamla och unga stodo liksom gripna
af förtrollning vid åsynen af den ovanliga skönhet, som så
tvärt fallit öfver dem från skyn. Öfverstinnan såg snart med
illa dold harm sina döttrar helt och hållet träda i bakgrunden.
De unga kavaljererna hade visserligen för dem sina vanliga
hvardagsartigheter; men de ömma blickarne, de halfqväfda
suckarna, själarnas helgdagsspråk, tillhörde uteslutande den
fattiga fröken från Vestergötland. Det är ej bekant, om
någon af de många tillbedjarne väckte något djupare tycke
hos den unga flickan, ty vanligtvis är en fattig flickas hjerta
som en svamp, svällande ut vid minsta droppe af deltagande.
Men Ida, tillbakadragen i sitt sätt och ganska väl uppfattande
sin beroende ställning i huset, sökte oupphörligen skuggan.
Men hvar finns en vrå nog mörk för att dölja öfverjordiska
behag! Den qvardröjande purpurglansen i vestern visar
nog hvar solen gömt sig.
Samma uppträde förnyades, så ofta det var främmande
i huset eller när det var bjudning hos andra. Öfverstinnan
blef för hvarje dag allt buttrare. Nådig är ingen mor, som
har döttrar att bortgifta. Och döttrarna? Ingen bror i spel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
