Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Godt och fett... men jag tror knappast jag har hjerta
att förtära något deraf. Jag har haft Rosenkulla i tio år...
När hon hörde mina steg på gården, råmade hon efter mig,
och om morgnarne ville hon inte ta ett skapande grand,
förr än hon fått den första tappen ur min hand... Stackars
Rosenkulla!»
Det är eget nog, att landtfolket, som gifver sina barn
så vanliga namn, deremot skänker sina kor de vackraste,
såsom Rosenkulla, Rölinda, Blomsterföla, Gullperla, Majros,
med flera.
»Malm, tror du att djuren ha förstånd?» frågade hustrun
efter en stunds tystnad.
»En fråga ganska kinkig att besvara,» genmälde mannen;
»men alla som veta, hvarför de glädjas eller lida, borde
ha förstånd, tycker jag. När en hund biter någon, får han
stryk, men hvarför biter han ej en annan gång? Jo, för
han vet, att om han det gör, får han ånyo stryk. En lat
häst springer, när han får smaka piskan; hvarför springer
han? Hvarför stannar han ej så gerna? Jo, han vet, att
om han stannar, blir han hudflängd tills han stupar...
Kan man inte deraf sluta något till deras förstånd?»
»Men då måste också de stackars djuren förstå, att
menniskan är en ryslig tyrann,» menade fru Malm.
»Inte tror jag de ha någon särdeles hög tanke om vår
förträfflighet,» svarade klockaren. »När oxen och hästen af
trötthet digna framför våra lass och vi ändå drifva på dem
med hugg och slag, hvad skola de väl tänka om oss? Hvad
annat än att vi äro galna eller ena riktiga djeflar?»
»Hu, så du talar!»
»De gråta ej,» fortfor klockaren, »de kunna inte med
ord och böner röra våra hjertan; men deras lidanden och
qval borde man kunna läsa i deras hängande hufvuden, i
deras utstående benknotor.»
»Så är det, min gubbe,» sade hustrun, läggande rörd
sin arm om mannens hals.
»Men ett är det, som jag är säker på att djuren inte
förstå,» förklarade mannen, »och det är sina egna krafter...
Om oxen blott sin styrka kände,
Min vän, han vore icke slaf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
