Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Åhjo, Gud vare lof! Min gumma är rask nog.»
»Men förlåt min nyfikenhet, hvart tänker ni nu gå?»
Malm sade hvart han ämnade sig.
»Och har ni så brådt, att ni inte kan egna några
stunder åt er förra patient?»
»Om ni det önskar, vore det för mig ett stort nöje.»
»Var då god och följ med öfver Norrbro till
Regeringsgatan... Jag bor nära torget, så att vägen inte är lång.»
»Jag säger mamsell, jag,» yttrade klockaren; »men
kanske borde jag säga fru?»
»Det är jag just inte,» svarade mamsellen.
Klockaren beledsagade den vackra, fina damen och
märkte under promenaden, att flere herrar, som de mötte,
med största artighet, ehuru med ett fint småleende, helsade
på henne.
Man helsar olika på olika slags fruntimmer.
På förnäma eller s. k. bättre damer helsar man mycket
artigt, det förstås, men utan småleende, emedan detta skulle
betyda en förtrolighet, som, grundad eller ej, likväl anses
sårande ute på gatan.
På vissa till sitt yttre lika fina och stundom till och
med vackrare damer helsar man lika djupt, men just med
detta småleende, som, antingen man har skäl dertill eller
ej, likväl nu icke anses sårande.
Andra finnas, som man alls icke helsar på, åtminstone
om dagen.
Snarlikt är förhållandet med helsningen karlar emellan.
Småle aldrig, när du helsar på en förman eller någon
högre matador, ty bara för att få ditt ansigte anständigt
allvarsamt, skola de nog veta klämma till dig vid tjenligt tillfälle.
Det är de högförnäma och mäktiga blott som fritt och
ostraffadt kunna småle åt alla.
Än de rika då? Få de inte göra allt hvad de behaga?
Jo, det få de visst, och de underlåta icke heller att
göra det; men ett böra de likväl akta sig för, och det är
att småle mot folk som helsar på dem, ty då kommer en
vacker dag samma folk till dem för att låna penningar,
och det är det enda som besvärar dem här i verlden.
»De undra väl hvad det är för en kavaljer hon fått i
dag,» tänkte klockaren, med blicken på sin visserligen snygga,
men något grofva rock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
