Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jernbäraren - 1. Blå duken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den vetgirige forskaren ledsnar snart vid denna
evinnerliga karneval. Han längtar efter fria och naturliga
utsigter, och hindra dimmorna honom att från höjderna åskåda
lifvet, söker han dalarnas djup, som bjuder på mera klara,
om också mindre storartade föremål.
Edvard Jäger tillhörde dessa vetgirigas antal, och han
besökte flitigt hvarje ställe, der han trodde sig finna något
mer än det alldagliga omkring honom.
Adolf Dahl, Jägers gamle skolkamrat, var denna afton
honom följaktlig, föranledd dertill mindre af samma håg som
lifvade vännen, än af vänskap och nyfikenhet att lära känna,
huru en så förhoppningsfull yngling, som hans vän, skulle
bära sig åt bland hamnbusar och annat mensklighetens
afskum. Men han hade redan, såsom vi sett och hört, ångrat
sig på halfva vägen.
Hvad som mest kostat på honom, var att han nödgats
omsluta sin fina, välbildade gestalt med en arbetares grofva
kläder, ty han var en beundrare af sådant kläde, som
kostade tio riksdaler banko per aln, och verlden i allmänhet
är detsamma.
Beundrade kavaljer, gå öfver Norrbro en vacker
middag, klädd i vadmalsrock och med en slokig hatt på
hufvudet! Verlden skall förvånas och tro dig vara galen,
fastän hon väl vet, att du ej har en skillings förmögenhet
eller inkomst. Hoppa deremot på trottoarerna, glänsande
som siden, och verlden skall icke förvånas, utan anse dig
för en skicklig ung man, som bör göra lycka här i lifvet,
ehuru hon känner precis detsamma om dina vilkor nu, som
när du visade dig så styfmoderligt utrustad. Blir det slut
på din kredit och öppnar gäldstugan sina gästfria portar
för din person, skall samma verld till afsked ropa dessa
tröstande ord till dig: »det var rätt åt dig, hvarför rättade
du inte mun efter matsäcken, din galning!» Man är klok
eller galen, allt efter som verlden finner för godt att
bestämma det.
Men der ha vi Blå duken, der, i grannskapet af Sista
styfverns trappor, blänker, belyst af månens strålar, den
blåmålade bleckplåten, trögt vridande sig på sina hakar för
den nordostliga vinden, hvilken då och då med några fina
snökorn, uppfångade ur isgatan, smyckar de gula
bokstäfverna och siffrorna derunder, som tillkännagifva för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
