Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Musikläraren och hans hund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som förr, han gjorde sin stora sväng och sade sitt »mjukaste
tjenare» med samma färdighet som förr, äfven när han i
brist på hatt eller skodon gick barhufvud eller barfota. Jag
mötte honom en höstdag på Nybron. Han gick då i
strumplästen, fast han svärtat sina fötter, så att de på afstånd
liknade skor. Men på hufvudet bar han en gammal trekantig
officershatt af den höga fasonen, den han säkerligen för godt
pris kommit öfver i något sämre klädstånd. Bredvid honom
sprang hans trogne hund, än med stolthet skådande upp
på sin husbondes martialiska hufvudbonad och än visande
tänderna åt den föga vördnadsvärda stab af gatpojkar, som
skrattande och hurrande följde hans herre.
»Mjukaste tjenare!» helsade Sundberg på mig, i det
han, blottande sitt hufvud, förde sin trekantiga hatt med
en konungs värdighet; »mjukaste tjenare!»
Men Sundberg skulle ha kunnat gå på guldstycken och
äfven såra sina fötter på dem, utan att det fallit honom in
att upptaga ett enda för att dermed stilla sin hunger eller
skaffa sig ett plagg mot kölden. På detta sätt ströfvade han
omkring på Stockholms gator i flere år, förskaffande sig sitt
knappa uppehälle med att stämma piano, förgylla någon
gammal spegelram eller bona ett bord, ty han var ganska
händig i dylika saker.
Ofta kunde han begifva sig flere mil från Stockholm
för rätt lönlösa arbeten, ty han var aldrig rädd om fjäten
och hade, såsom nämdt, icke heller några skor att vara
rädd om. Sak samma naturligtvis med hans trogne
fyrfotade vän och följeslagare. Hvilade han sig någon gång
vid vägkanten, tog han plats midt emot denne sin vän och
började språka med honom, det vete icke himlen hvad han då
språkade om. Men ofta kommo honom då tårarne i ögonen,
och den fyrfotade vännen, hvars ögon äfven tycktes fuktiga,
viftade ifrigt på svansen, tröstande och lugnande på sitt
sätt, hvarefter de fortsatte sin väg med lättare fot och lynne.
En ovanligt mörk och ruskig höstafton företog han i
sitt vanliga sällskap en vandring utom en af Stockholms
tullar. Han stannade utanför en villa, belägen ungefär en
fjerdedels mil från staden. Denna villa var för tillfället
upplyst, dansmusik och glada röster ljödo från den ut i qvällen.
Fönstergardinerna voro nedfälda; men Sundberg, utan att
det ringaste bekymra sig om regndusket omkring honom,
stod orörlig och betraktade skuggfigurerna, som innanför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
