Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strumpväfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
StfctlMPVÄtfVAltËff.
inandas frisk luft. Han hade ej länge suttit vid föhstret,
då någonting mörkt skymtade förbi, hvaruti han genast
igenkände kommissariens kapprock. Klockan var åtta på
aftonen, och som kommissarien vid den tiden icke brukade
vara ute, höll Tellbom som bäst att reflektera öfver
orsaken till den ovanliga aftonpromenaden, då ett annat
föremål snuddade förbi honom. Detta föremål var en ung,
tarfligt, ehuru bättre klädd flicka. Tellboms ögon mötte
hennes; men när hon var försvunnen, tyckte han sig ännu
se tvänne de allraskönaste blå ögon, hvilkas glans förhöjdes
af några tårar, som darrade i de långa, svarta ögonhåren;
han såg ännu den smidiga gestalten, hvilken mer flög än
gick förbi honom.
Vår strumpväfvare kände sig ännu underligare till mods.
Var det kanske hans egen sorgsna sinnesstämning, som
sympatiserade med sorgens uttryck i hennes rena, jungfruliga
blick? Han steg upp och vände ögat på väfstolen, i hvilken
öfre delen af en fin, hvit bomullsstrumpa glänste. Sjelfva
foten var ännu ej färdig; men hans fantasi hade snart
vid-skarfvat den, och modellen dertill var ingen annan än den
lilla fot, han nyss sett hoppa öfver gatstenarna. Han drog
en djup suck. Det föreföll honom i detta ögonblick, som
hade hans kammare fått ett vida fattigare och tommare
utseende, än den vanligtvis hade. Han tyckte sig så ensam,
så öfvergifven. På ena väggen hängde visserligen flere
fàrdigväfda fabrikat af hans väfstol, par vid par. Ack,
tänkte vår hederlige fabrikör, om någon vänlig fot hoppade
till mig ur deras sköte! Och derefter försjönk han ånyo i
en mängd betraktelser öfver sin ställning här i lifvet.
Det förhåller sig i allmänhet så med våra ungkarlar
på trettitalet, att så länge intet bekymmer ännu hunnit
lägga sin hand på deras fjärilsvingar, stoltsera de merendels
öfver sitt oberoende, sin frihet och önska det ej vara
annorlunda; men skymmer ett enda moln deras fria
lefnads-himmel, bums äro de nedslagna och, hvad som ännu värre
är, tröstlösa. De finna då kanhända, att ensamheten är en
dålig tröstare, finna, att det ändå skulle vara bra
angenämt, om en vänlig arm slingrade sig kring deras hals,
ett vänligt ord hviskades i deras öra, en vänlig mun i en
kyss upphemtade molnet på deras panna.
Vår vän Tellbom hade en verkligt bekymmerfull afton.
Han hade varit hos sin lärftskrämare för att utbekomma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
