Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enda barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•ENDA BARNET.
117
benrangel, genom snöyret. Allt var öde och tyst. Hastigt
hördes det knarrande ljudet af fotvandrare på isgatan, och
tvänne gestalter skrida långsamt åt norr. Det blänker till
vid lyktornas matta sken — det är messingen på
brandvaktshatten, och snart hör man det hemskt melodiska ljudet:
»Klockan är ett slagen I» Stadens trogna väktare försvinna,
men på afstånd hör man ånyo, ehuru något svagare, det
välbekanta ropet. Knappt hafva de sista tonerna, deraf
bortdött, förrän nya fotsteg, men i raskare tempo,
förnimmas, och samma sken, som nyss belyste de tvänne
väktarnes krokiga och magra figurer, röjer nu en reslig,
rak gestalt, som i sin rika pels trotsar vinternattens isande
vindar. Gestalten ämnar sig åt söder. På något afstånd
efter denne följer en annan mörk, men mycket spensligare
skepnad, nästan sväfvande öfver snöskorpan.
Man är ungefär på midten af Skeppsbron, just vid
hörnet af en gränd, då den sistnämde med upplyft arm,
i hvars hand glänser en portnyckel, kastar sig öfver den
föregående. Ett doft slag höres — mannen i pelsen synes
svigta — hatten faller från hans hufvud, och den fallande
snön försvinner i snöhvita lockar. Men mannen i pelsen
svigtar blott för ett ögonblick, ty i det nästa har hans arm
besvarat det oförmodadt ämnade dråpslaget — och
angriparen står likaledes med blottadt hufvud, från hvilket ett
rikt, svart hår borstlikt reser sig mot höjden.
»Ha, unge röfvare! Er arm är ovan, men anlagen
äro lofvande,» ropade mannen i pelsen, i det han fattade
angriparen i kragen; »att ni genomgick graderna till
gäldstugan, det visste jag, herr löjtnant, men att ni var kandidat
till galgen, anade jag icke.»
Ett vildt brottande börjades, åtföljdt af hårda slag å
ömse sidor, och snöflingorna, som föllo på de kämpandes
ansigten, förenade sig med det blod, som droppade ned på den
hvita gatan. Dock var segern ej länge oviss. Rånaren
lyckades få ena armen lös, och med ett sönderslitande
jemmerskri störtade den gamle till marken. Detta skrik
besvarades af rop från höger och venster och buller och
skrän af från alla sidor tillskyndande personer. Rånaren
körde handen i den fallnes barm, och när den drogs tillbaka,
medföljde en plånbok, hvarefter han med sitt byte kastade
sig in i gränden. Den flyendes steg bortdogo bland
nödrop och ljud af brandvaktsskramlor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
