Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sista resursen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sista resursen.
255
Dessa studier voro ej allenast till nytta för honom
sjelf, utan äfven för en mängd andra menniskor, som mot
kontant vedergällning erhöllo del af hans forskningar och
uträkningar.
Hans sportler voro således ej obetydliga, men hvartill
gagnade det? Han använde allt hvad han förtjente till
djerfva försök mot sin herskarinna, den nyckfulla gudinnan,
och han försökte alltid förgäfves.
Nu inträffade den rysligaste katastrofen i hans lif.
Kungl, nummerlotteriet indrogs, och Napoleon Quatternin,
som i tjugu års tid natt och dag funderat på att spränga
gudinnans diamantborg, fann sig, i likhet med många andra
olycksbroder, sjelf sprängd och ruinerad.
Vid fyrtio års ålder utkastad i verlden, utan
tjenste-befattning, som kunde fylla hans åtrå efter verksamhet,
och utan inkomster, som kunde fylla hans små
lefnadsbehof, samt boende i ett vindsrum, fem trappor upp midt
i hjertat af staden, otillgänglig för alla, utom för en hård
och hjertlös hyresvärd, kastade han blickar af den djupaste
ånger tillbaka öfver ett förflutet lif och blickar af den
mörkaste förtviflan mot ett kommande.
Han födde sig med renskrifning och bokföring hemma
hos handtverkare och bibehöll sin rang och titel af kungl,
sekreterare i f. d. kungl, nummerlotteriet. Men när hans
dagsarbete slutat och natten lagt sin breda, svarta hand
öfver hufvudstadens gator och stenpalats, skred hans långa,
utmerglade gestalt fram och tillbaka utanför f. d. kungl,
nummerlotteriets hus.
»Der... der,» suckade han, »der sutto direktörerna
och sågo betydelsefulla ut. . . der stod barnhusgossen, detta
lyckans barn, och gräfde med förbundna ögon i
nummerhjulet ... der stormade folkmassan . . . der, der satt jag . . .
jag sjelf och spelte bort mina fyrtio sköna år!»
Så suckade och klagade han för vindarna, som
harmonierade med honom, tilldess han, genomträngd af dem,
gick in på den närbelägnaste källaren, der han intog den
vanliga qvällssupen med kringlan och ölglaset, hvarefter han
började den mödosamma färden uppför de fem trapporna,
hvilka voro af murket trä och beständigt hviskade i hans
öra följande hugsvalande ord: »Herr kunglig sekter, om
elden blir lös i detta hus, som famnar en tid af tre
århundraden, så är det ofantligt mycket lättare för er, än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
