Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bättre användas i vår olyckas? ... Allt som var mitt var ju
äfven ditt.»
»Men du och Julia?» sade han, stirrande dystert på
barnet, som tagit plats på golfvet nära dörren och lekte
med värdinnans ende trotjenare och kammarherre, en stor
ljusbrun katt.
»Vissheten om att du är i säkerhet skall lifva mitt mod
och stärka mina krafter,» svarade Anna, läggande sin ena
arm om fänrikens hals; »jag och min snälla Julia skola nog
taga oss ut, var obekymrad för det, min vän . . . När så ett
eller två år försvunnit och verlden redan glömt, att du
någonsin funnits till, kommer till mig en vacker dag ett bref
från dig med underrättelse om stället, der du uppehåller
dig... Då tager jag Julia med mig och finner dig, om du
också bodde vid verldens ända ... Då skola vi tala om det
framfarna, icke för att med minnet deraf fördystra vår
lefnad, utan för att taga sjelfva våra missöden till vittnen
af vår kärlek, af det oupplösliga band, som förenar våra
själar i lifvet, förenar dem i döden! ... Ja, ja, så skall
det ske.»
På uppmaning af den fryntliga gumman, hvilken omsider
fått den tarfliga aftonmåltiden i ordning, togo gästerna för
sig något af förfriskningarna. Men oaktadt det svåra arbetet
på sjön, stod det klent till med matlusten.
Hastigt spratt fänriken upp från soffan och mätte det
inskränkta kammargolfvet med stora steg, under det han
gnuggade händerna mot hvarandra, så att det knäppte
uti dem.
Annas oroliga blickar följde honom.
Slutligen stannade han framför bordet.
»Men om,» sade han, »om sjön fortfar att lägga sig,
huru vill då något fartyg lemna Stockholms redd? ... Huru
komma genom skärgården? ... Alla bli infrusna, bli
vinter-liggare.»
»Har ingen fara, herr fänrik,» försäkrade gumman;
»hvem som blir vinterliggare, inte blir det finnarne ... Nog
är höstisen seg och envis, men segare och envisare är
finnen ... Han sågar sig igenom isen till Vaxholm, och sen
går det af sig sjelft ... Det dröjer många dagar innan sjön
bortom Vaxholm lägger sig ... Det der känner nog jag.»
»Mor Stina har rätt,» tillade Anna, »och hvad hon
säger bör lugna oss.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
