Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tacka mig för det!» svarade han med sänkta ögon;
»ni beröfvade mig allt det nöje jag erfor af denna
obetydliga tjenst, då ni betalade den så dyrt ... denna dyrbara
ring som ni ...»
»Blif inte ond på mig för det!» inföll hon; »jag gaf
den visst inte som betalning ... hur skulle väl sådant kunna
betalas! ... Det var bara ett infall, en nyck af mig ...
Vill ni inte behålla den, så kasta bort den ... gör med
den hvad ni vill ... men jag tar aldrig tillbaka hvad jag
en gång gifvit.»
Hon yttrade dessa ord med ett uttryck af sårad stolthet,
som alldeles förbryllade vår hjelte.
»Förlåt mig!» stammade han; »min mening var visst
inte att ...»
»Har ni inte saknat något i dag, min herre?» afbröt
hon honom ånyo, återtagande sin gladare tonart.
Albert såg frågande på henne.
»På skärpet eller remmen till er blus satt ett litet
alltför sött spänne af poleradt stål.»
»Ja, det är sannt.»
»Har ni inte saknat spännet?»
»Nej.»
»Ni vet inte hvar det sitter nu?»
»Nej.»
»Se hit, så skall ni få se,» befalde hon, pekande
dervid på sitt skärp, hvarifrån ett ganska anspråkslöst
stålspänne blänkte; »det här tog jag som ett minne af denna
dagen, och hvad jag en gång tagit, det ger jag heller aldrig
tillbaka ... Nu känner ni redan två af mina grundsatser.»
En ung dam, skön som en engel och stolt som en
prinsessa, bära en fattig gårdsbokhållares skärpspänne vid
sitt lif! Det var i sanning för mycket. Också kunde den
öfverraskade Albert knappast stå på benen af förtjusning.
»Rönte ni någon annan olägenhet för min skull än
den, hvartill jag sjelf var vittne när jag i middags red öfver
Nora gård?» frågade hon.
»Nej, det lyckades er fullkomligt att besvärja stormen,»
svarade Albert.
»Hvem var den herrn, som trätte så mycket på er?»
»Det var grefven från Djursholm, min husbonde.»
»Ju rikare och förnämare man är, desto rättvisare
borde man vara... Vet ni, jag tycker alls inte om de der
rika och förnäma herrarne.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
