Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan äfven för menniskan ... Om jag i denna stund skulle
ha hjerta att hånle åt någon, så vore det visst inte åt
honom!»
Bleknande tog löjtnanten sin hatt och aflägsnade sig.
Systrarna följde honom, oroliga öfver färgskiftningen i
broderns ansigte.
Albert och Julia voro allena.
»Jag tror, att de skrattade åt mig,» anmärkte
bokhållaren, följande med blicken de bortgående.
»Ack, hvad behöfver ni bry er om det!» yttrade Julia,
i det hon stängde dörren.
»Nej, det gör jag visst inte,» svarade Albert lugnt;
»det är bättre att kunna skratta åt menniskor, än att nödgas
gråta öfver dem.»
»Sitt, min vän!» uppmanade Julia, anvisande honom
plats bredvid sig på soffan. »Med hvilken otålighet har
jag inte väntat er! ... Ni sade då, att hon rest?»
»Ja, i natt.»
»Och hon var lugn, eftergifvande och förståndig?»
»Ja, märkvärdigt nog ... Knappt var ni borta, förrän
hon med tårar i ögonen bad mig om förlåtelse för den
blessyr hon tillfogat mig, och ...»
»Ni blef då verkligen sårad!» ropade Julia ångestfull,
i det hon häftigt ryckte till sig hans hand; »hvarför sade
ni det inte strax!»
»Hvad skulle det ha tjenat till!» svarade Albert; »vi
arbetare äro aldrig så ömtåliga af oss.»
Den undersköna flickan förde hans hand till sitt hjerta
och tryckte den hårdt emot det. Albert drog icke sin hand
tillbaka, fast han kände, att det brände i fingrarne. Det
var som hade han suttit på jorden, omfattande med handen
solens brinnande klot.
»Men det var inte om det lapprit jag ville tala,»
återtog Albert; »som sagdt är, hon reste ... Jag hade skaffat
henne karlkläder, och sjelf hade hon maskerat sig så, att jag
tviflar på det någon kan känna igen henne ... Tillräckligt
med pengar hade hon med sig ... Mor Stina plockade fram
den ena bundten efter den andra ... idel gamla
riksgälds-sedlar, utgörande en summa, för hvilken man kunde köpa
sig ett helt frälsehemman ... Det mesta fick den resande,
men det öfriga skulle jag lemna till er ... både hon och
mor Stina bådo mig derom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
