Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Palm har i två år vistats i mina föräldrars hus, men han
har inte nämt om att hon ...»
»Jaså, hon har i två år vistats hos herrns föräldrar?»
frågade grefven med synbarligen ökadt intresse; »men ...
men hvar uppehöll hon sig förut?»
»Hvar hon uppehöll sig förut!» upprepade
gardes-löjtnanten förvånad; »och det frågar herr grefven, som är
hennes barndomsvän!»
I detsamma trädde begge ur porten ut på gatan.
»Ännu en gång anhåller jag om ursäkt för allt besvär
jag förorsakat!» yttrade grefven, »och får dessutom på det
förbindligaste tacka för de upplysningar som ...»
»Upplysningar!» inföll löjtnant Gustaf; »hvilka
upplysningar?»
»Om ... om ...»
»Om att hon inte var hemma? ... Ingenting att tacka
för, herr grefve! ... Det var emellertid mycket ledsamt
att ...»
»Jag har den äran att rekommendera mig!»
komplimenterede grefven och aflägsnade sig med raska steg.
Löjtnant Ell stod några ögonblick förbluffad. Det
obegripliga i grefvens ord och det skygga i hela hans väsende
gjorde ett obehagligt intryck på gardeslöjtnanten. Dertill
kom, att grefven var en af de vackraste figurer han
någonsin sett, en riktig »gud Amor sjelf, förklädd till hjelte»,
hvilken förmån, upptäckt äfven hos andra, är för svartsjuka
hjertan hvad oljan är för elden.
Äfven denne var således en barndomsvän, lika
meteoriskt uppenbarande sig som den fördömde bokhållaren; men
den förre var ingen landsortssprätt, han var tvärtom den
sista modejournalen lifslefvande, och Julia Palm, som kunnat
gifva den senare meteoren kyssar ända till dussinet, hur
många dussin borde hon ej hafva besparade för den förres
räkning, så framt icke räkningen redan var uppgjord, hvilket
vore lika möjligt.
Och allt detta hade skett, under det han, löjtnant Ell,
som i två års tid dagligen varit i hennes sällskap, icke en
gång kunde skryta med den obetydligaste handtryckning.
Snarare hade hon visat honom en kallsinnighet, som vid
mer än ett tillfälle bragt honom till förtviflan.
Ursinnig skar han tänderna och beslöt göra sig närmare
underrättad både om grefvens personlighet och om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
