Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men rysligt blefvo de bedragne. Officeren sprang upp
och började af alla krafter slå sitt ben, som visserligen helt
oskyldigt fick sitta emellan för andras skull.
Det blef bokhållaren Albert Kron beskärdt att äfven få
åskåda denna strid, den tredje på denna märkvärdiga afton,
lyckligtvis utan att han denna gång behöfde blanda sig i
leken.
Löjtnanten, igenkännande den unge mannen, som
långsamt och tankfullt skred utför kullen, upphörde nu att slå
med händerna och började i stället balansera på samma ben,
som varit angripet, under det att han med det friska benets
häl gned mot det andras pipa, allt under mångvexlande
grimaser och halfqväfda svordomar.
»Ber ödmjukast om förlåtelse för det jag låtit herr
löjtnanten vänta så länge,» ursäktade sig bokhållaren; »men
det var ingen lätt sak att få bugt på den olycklige.»
»Men hvad är det för en person, min bäste herre?»
frågade löjtnanten.
»En magister från Upsala,» svarade Albert.
»En förläst magister ... jo jo men ... Det skulle man
likväl inte kunna se på honom ... hans ansigte har frisk hy,
och hans hållning är onekligen vacker, med ett ord, han
ser verkligen ut som en militär.»
»Förmodligen en följd af galenskapen,» svarade Albert
tankspridd.
»Hvad för slag!» spratt löjtnanten till, med en ljungande
blick på Kron, »hvad skall det ...»
Han tystnade tvärt, ty han tyckte, att den unge
bokhållarens ansigte hade från det mörkaste bruna öfvergått i
det hvitaste bleka.
»Jag tror herrn mår illa,» anmärkte löjtnanten,
förvånad öfver färgvexlingen.
»Det gjorde ett ... ett obehagligt intryck på mig,»
svarade Albert; »det ligger något ... något obeskrifligen
rysligt i att se en för öfrigt frisk och stark menniskokropp
utan det ringaste spår till sundt förnuft.»
»Visserligen, visserligen,» instämde löjtnanten med en
axelryckning.
Under samtalet trädde de begge herrarne in på bivägen
till Nora och skredo framåt på densamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
