Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Albert ryckte tömmarne ur gossens hand och vände
om åkdonet.
Med Julias blick hade äfven hans lysande luftslott
försvunnit, och verkligheten af den väntande
inspektorsbyggningen hade i hans ögon ingen ersättning att gifva.
»Nej, nej!» ljöd bakom honom, i detsamma han lagade
sig till att köra utför backen, en visserligen mycket klar,
men derjemte mycket klagande stämma.
Han såg sig tillbaka och mötte blicken af Julia, som
kastat om sin häst och vinkade honom till sig.
Luftslottet hade ånyo uppskjutit, och han sprang för
andra gången ur kärran, ånyo ilande emot henne.
»Ni ville då verkligen resa härifrån!» sade hon med
någon bitterhet.
»Jag hade ej styrka att bära ert missnöje.»
»Men ni hade styrka att bryta det löfte ni gifvit en
hederlig man, som i förlitande derpå väntat och väntar er?»
frågade hon något strängt.
»Jag har felat, jag blyges för min svaghet,» svarade
Albert med sänkta ögon.
»Jag har funnit svaghet hos många, hos alla, men jag
trodde mig aldrig finna den hos er!»
»Ni förkrossar mig!» suckade ynglingen, icke vågande
möta hennes blick.
»Ack,» återtog han efter en stund, »jag hade bort inse,
att i samma ögonblick den olyckliga blefve upptäckt, skulle
verlden få veta ert nära förhållande till henne ... Jag blinde,
som inte kunde fatta det!»
»Min vän, ännu känner ni inte mig,» sade Julia; »hvad
har den oskyldiga att frukta! ... Om verlden, bekant med
mitt förhållande till mörderskan, derför fördömde eller
missaktade min person, det kunde aldrig bedröfva mig ... Jag
skulle skänka verlden mitt förakt tillbaka!»
Vid hvart och ett af dessa ord ljungade en blixt af
stolthet ur Julias svarta ögon.
»Ånyo smidd i fängelsets bojor,» återtog hon något
mildare, »skulle hennes hjerta ännu mer förhärdas och
hårdna, ty i tvångets skugga växa inga milda rosor ...
men endast under frihetens sol kunna de rätt utvecklas ...
Hvem vet, om inte hon en dag, när hon ingenting mer
har att trotsa, skall gripas af ångerns känsla och röna
behofvet af försoning!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
