Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obekant, stigit och derefter begifvit sig inåt skogen. Den
»treflige gamle», som då oförmärkt följt hennes steg, hade
sett detta fruntimmer knäfalla framför högen, hvarvid han
hört henne frammumla en mängd obegripliga ord.
Detta omtalade han för ingen, ty dels ville han hafva
sin hemlighet för sig sjelf, och dels bar han en viss aktning
för denna qvinna, för hvars skull han en gång höll på att
tappa bort sitt vanliga ironiska leende.
Året förgick, och andra år följde; men ingen vagn höll
mer utanför tullbommen med något utmärkt skönt
fruntimmer uti, och ingen qvinna förmärktes vidare vid
mullhögen i skogen.
Denna förändring väckte dock ej den »treflige gamles»
förvåning, ty han läste i de allmänna tidningarnas
rättegångsafdelningar det sköna fruntimrets historia. Dagligen väntade
han å dragande kall och embetets vägnar att få åter träffa
henne, då han tänkte säga henne dessa ord:
»Ber om förlåtelse, min nådiga, men jag har lagt frisk
mossa på grafven i skogen.» Detta hade han tänkt säga,
innan han högg hufvudet af henne.
Men han fick aldrig säga dessa ord, och han hade
säkert blifvit mycket ledsen öfver denna otur, i fall det
någonsin varit honom möjligt att blifva ledsen.
Ungetär tio år hade förflutit efter den dag, då han sist
såg den sköna damen, när han ändtligen en vacker dag såg
en vagn stanna utanför tullbommen och en herre med
guldglasögon stiga derutur samt begifva sig på den vanliga
gångstigen till skogen.
Den »treflige gamle» följde efter den gentile herrn
och hörde honom uttrycka sin glada förvåning öfver att
det ännu fanns frisk mossa qvar på grafven och såg honom
derefter knäfalla. Den »treflige gamle» skulle ha blifvit
mycket glad öfver den främmandes förvåning, om han
någonsin kunnat blifva gladare än han vanligtvis var.
Han kunde visst icke igenkänna den gentile herrns
anletsdrag; men han visste, att den sköna damen hade rymt
ur sin cell å Smedjegården.
Under loppet af sommarmånaderna såg han på detta
sätt ofta en vagn hålla på gamla stället och en herre stiga
derutur, om icke just med mustascher och guldglasögon,
åtminstone med samma mål i kikaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
