Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 7. Vår hjelte är författare och söker sig en förläggare, men finner i stället något helt annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
BAK NEN.
Det klack i Adolfs hjerta. Ett fruntimmer skrifva en
sådan roman! Hvilken dålig tanke redan på förhand om
hans verk!
Emilie Carlén och Fredrika Bremer voro säkert på den
tiden två dansande yrhättor, som visst icke hade någon
aning derom, att två verldsdelar en gång skulle läsa deras
skrifter.
»Hvad begärs det för manuskriptet?» var boktryckarens
nya fråga.
»Jo ... det begärs antingen hundra riksdaler riksgälds . . .
eller femti banko,» svarade Adolf, hvilken kände det gamla
ordspråket: den som kommer i valet, kommer i qvalet,
och, till hämd för pratet om fruntimmersstilen, förmodligen
ville försätta boktryckaren i ett slikt obehagligt predikament,
eller också sade honom en inre röst, att han icke borde
hugga till för mycket för att icke gå miste om allt.
Han kunde möjligtvis nöja sig med en pennknif med
två blad, med en mindre färglåda och ett par stöflar med
halfva skaft i stället för hela.
»Kom igen i morgon, så ska jag lemna svar,» sade
boktryckaren, i det han temligen vårdslöst kastade
manuskriptet ner i en bordslåda.
Adolf gick, sof ej den natten och var tidigt följande
morgon tillbaka hos boktryckaren.
»Jaså, det var om det der manuskriptet,» sade denne;
»jag har läst det. . . och ... det är inte så illa; men jag
ska säga, det lönar sig inte nu för tiden att ge ut annat
än öfversättningar... Om det varit en öfversättning, så
hade vi kanske kommit öfverens ... men nu så . . .»
Dervid, och utan att synas det ringaste hugad att
mottaga några vidare propositioner och jemkningar, räckte
han »Den förskräcklige» åt Adolf, som, förvirrad och
nedslagen, sprang sin väg med det olyckliga manuskriptet.
»Om det varit en öfversättning?» suckade han;
»hvarför satte jag inte öfversättning? . . . Det hade ju sedan gått
an att få bort det ordet med samma lätthet, som jag kan
få in mitt hela namn, när boken blifvit läst och fallit på
läppen.»
Han skyndade hem, raderade ut orden: »Svenskt
original af — —-r», och ditskref i stället: »Öfversättning frän
italienskan», detta senare tillägg af det skäl, att Italien vore
röfvarromanernas förlofvade land,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
