Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Barnen - 7. Vår hjelte är författare och söker sig en förläggare, men finner i stället något helt annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
BAK NEN.
Derpä föll bokhandlaren i det våldsammaste skratt,
hvaruti tvänne bodbetjenter, icke mycket större än Axner,
på det lifligaste instämde.
För mycket och för litet skämmer allt. Vår författare
bleknade vid detta glädjeutbrott och syntes liksom träffad
af åskan. Bokhandlaren, som var en beskedlig man, fast
han gerna skrattade, såg medlidsamt på den förkrossade
gossen.
»Vi köpa inga öfversättningar,» sade han tröstande;
»om det vore original, så kunde det hända; men,» tillade
han, utbristande i nytt skratt, »nog är väl det här ett
original, om något är det. .. Tjenare italienare! . .. Ha,
ha, ha!»
»Ha, ha, ha!» skränade bodbetjenterna, hållande sig
för magarne.
Adolf ryckte till sig »Den förskräcklige» och rusade
på dörren.
»Så skratta ej menniskor,» ropade han ursinnig; »men
jag träffar er väl, era bodknoddar!. . . Jag ska ge er för
grina, jag. . . Den der rödhårige gapade värst. . . Hade jag
Pauli och Hök med mig bara, så skulle jag in i boklådan
igen . . . Det ska snart bli annat ljud i skällan . . . Era
solvargar! Nog såg jag, att ni hade stora och breda munnar,
alltid, men ni ska också få tjocka och blodiga näsor, det
lofvar jag.»
Ingen må förtänka Adolf hans billiga harm. I den
mån författaren krympte ihop, tillväxte hjelten åter.
Samma dag uppläste Axner »Den förskräcklige» för
Pauli och Hök. Förut hade han hållit arbetet hemligt för
dem, för att sedan kunna bereda dem en desto gladare
öfverraskning. De voro förtjusta, jublade och klappade
händerna.
»Du menar mig med den ene artilleriofficeren,» ropade
Pauli.
»Ja, jag visste ju att du skulle gå in på artilleriet,»
svarade Axner.
»Och mig med den andre?» frågade Hök ifrigt.
»Ja visst, kära Hök!»
»Förtjust. . . Du är ett snille, Adolf!»
»Ett geni, Adolf!»
»Ni ä’ mina bästa vänner,» ropade Axner och slog
sina armar om begges hufvuden; »jag har det största
förtroende till er. . . Ni ä’ de enda som begripa något.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
