Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ynglignarne - 8. Trumpetsignaler och sabelhugg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRUMPETS TGNALER OCH SABELHUGG.
155
»För mig sedan hem till mina föräldrar,» bad Hök med
mattare röst; »unna mig åtminstone att dö i deras armar!»
Efter en stund bortburos de blesserade från fältet, dock
icke hem till sina anhöriga, utan till det i en aflägsen trakt
af Stockholm belägna Garnisonssjukhuset. Förmodligen hafva
de högvise förlagt Garnisonssjukhuset på en från kasernerna
så aflägsen plats, på det att de patienter, som ditföras, skola
hinna dö under den långa transporten och derigenom icke
behöfva falla läkarkonsten och de storståtliga sjuksalarne till
last och tunga. Någon annan rimligare orsak ha vi
åtminstone icke kunnat upptäcka.
Undersökning 0111 denna olyckshändelse hölls naturligtvis
af krigsrätten, hvarvid upplystes och styrktes, att hvarken
trumslagaren eller trumpetaren ute på fältet gifvit signal
till det skott, hvaraf olyckan timade, samt att signalen vid
batteriet, som vållat den, föranledts af trumpetblåsning af
någon annan person å Ladugårdsgärdet. Men hvem denne
»någon annan» varit, derom kunde för tillfället ingen
upplysning vinnas, och målet fick dervid bero.
Men ungefär på samma timme, som Hök och hans
olyckskamrat bortburos från Ladugårdsgärdet, smög sig
derifrån ut på annan väg, genom tullbommen vid Fredrikshof,
en karl af reslig växt, men klädd som en hamnbuse. Han
hade mössan djupt neddragen öfver öronen och höll båda
armarne tätt intill bröstet, liksom hade han något gömdt
i barmen, hvilket han fruktade skulle upptäckas af
nyfikna ögon.
Det blef således ej på källaren Äpplet å
Ladugårdslandet de tre vännerna råkades. Vid Höks sjuksäng å
Garnisonssjukhuset på Kungsholmen stodo Pauli och Axner,
lefvande bilder af en tröstlös sorg. Midt på golfvet var ett
bord uppslaget, hvaromkring läkare och kirurger sysslade.
»Jag kunde inte komma till Äpplet,» sade Hök
småleende; »det regnade hvarken stenar eller gamla käringar . . .
men jag glömde att taga kanonkulor med i beräkningen . . .
Axner, min trofaste vän, du har alltid rätt. . . den gamla
trillan var bättre än den nya schäsen.»
Axner lade sin hand på vännens kalla, fuktiga panna,
men hade icke styrka att yttra något.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
