Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Ynglignarne - 13. En månskensqväll på Djurgårdsbrunnsviken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig fram till densamma och till soldaten, som stod derinvid
på stranden.
»Är det du, Pil?» frågade han soldaten, i det han
forskade noga in i dennes ansigte för att undersöka om
det var den rätte, ty madam Storks bref hade gjort honom
misstänksam.
»Jo, det är jag, herr doktor,» svarade gardisten; »var
så god och stig fram och sätt sig i aktern, så får jag lättare
för att stöta ut båten ... kölen här i förn har råkat fast
mellan några stenar.»
Axner steg ner i båten och måste med mycken
varsamhet klifva öfver sina kappsäckar samt öfriga effekter,
innan han kunde komma till aktern. Knappt hade han
vändt sig om och tagit plats vid rodret, förrän båten med
stark fart stöttes från land, och nu var man ute på det
våta elementet. I samma ögonblick båten lemnade land
tyckte sig Axner upptäcka skuggan af en person, som ilade
upp från samma ställe, der båten legat, och han hörde
ljudet af en som sprang på stranden, följande samma
riktning som båten. Han vände ansigtet mot land för att,
om möjligt, kunna upptäcka den springandes gestalt; men
skuggan var, såsom nyss antyddes, på denna sidan så tät,
att de skilda föremålen derstädes icke kunde fattas af
blotta ögat.
Båten, ehuru framdrifven endast af ett par armar, klöf
icke desto mindre vattnet med sådan fart, att det brusade
och fradgade framför stäfven, och stränderna, med sina mot
månen blänkande paviljonger och terrasser, möttes och
försvunno nästan i samma ögonblick.
»Minsann ror du inte som en hel karl,» sade Axner
till roddaren.
Denne besvarade de uppmuntrande orden endast
dermed, att han rodde ännu ifrigare. Axner såg årbladen
kröka sig till bågar för hvarje gång de togo i vattnet.
»Akta du årbladen,» varnade den styrande; »för öfrigt
är det alls ingen brådska ... väderleken är den vackraste
man kan önska sig den här tiden på året.»
Roddaren tycktes icke gifva akt derpå, ty båten fortfor
att ila fram med samma, om ej större, hastighet.
»Hör du inte hvad jag säger, din galning?» ropade
Axner; »det är ju ingen kapprodd å färde ... sakta på årorna,
hör du inte?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
