Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 17. »Lilla Lalla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»ulla t.alla.’i
281
den lilla flickan, och det häller jag henne räkning för, ty
det bevisar, att din hustru i detta, liksom i allt annat, var
en qvinna med karakter och hederskänsla.»
»Hvad jag vet skall jag omtala, men det blir, min själ,
inte för mycket, det.»
»Hur kom lilla Lalla i din hustrus värd?»
»Jag och min salig hustru hade varit gifta ett är,»
började Stork med rörd stämma, »dä hon fick lilla Stina,
som hon gaf di och hade så roligt åt, ty ungen var söt
och stilla som ett lam, var lik modern . . . men Gud tog
barnet innan det blifvit fjorton dagar gammalt. . . för faderns
skull slog himmelen modern med sorg. . . men hade det
fått lefva, kanske jag då inte blifvit en sådan satan, som
jag sedan blef.»
Karlen tystnade och lutade sitt hufvud mot bröstet.
»Och lilla Lalla?» afbröt Axner den pinsamma
tystnaden.
»En dag kom en fru på Söder, som hette Ek, till oss,»
återtog Stork sin berättelse, »och frågade salig hustru min,
om hon ville taga till bröstet en annans barn .. . Kristina
gick in på det, och några timmar derefter återkom fru Ek
med det främmande barnet... det var lilla Lalla . . . Alla
menniskor sade, att det var en liten engel, och alla berömde
salig Kristina för det hon skötte barnet så väl. .. vi fick
tjugu riksdaler i månaden och dessutom alltid skänker till
jul och midsommar... om vi också inte hade fått det
ringaste, så skulle ändå salig gumman min aldrig velat
släppa ifrån sig det lilla kräket... hon ömmade för
flickungen, liksom det varit hennes egen.»
»Och ni fick aldrig veta, hvilka föräldrarne voro?»
»Kanske salig hustru min visste det, men jag känner
det inte... En vinterafton, det var jemt ett år efter det
vi tagit emot barnet, stannade en vagn utanför det hus vi
bodde i . . . det var på Tjärhofsgatan vi bodde då . . . en
grann dam steg in till oss . . .»
»Nå?» frågade Axner otåligt.
»Jag fick inte vara inne... jag måste gå min väg,
jag,» svarade Stork.
»Än sedan då?»
»När jag kom hem tillbaka, var damen borta, men salig
hustru min sprang emot mig och berättade, glad som ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
