Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 17. »Lilla Lalla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
j.aura.
Derpå tog Aurora fröken Rehnklou under armen och
försvann skrattande med henne i alleen. Adolf och Lalla
voro allena.
Röda ringar svalde kring Axners ögon, men det var
ej den nedgående solen som bildat dem: det var det
uppgående barndomsminnet som skapat dem, öfvergjutit dem
med sitt renaste hjerteblod samt här och der fäst en
glittrande perla. Det var då hon — hon, solen, som
strålat öfver barndomsdagens lekar — stjernan, som tindrat
i barnadrömmarnes natt — hon, som slumrat under jorden
med hans blommor på sitt gröna täcke — hon, som sväfvat
öfver honom i skyn, när hon ej hvilat de skära vingarne i
hans hjerta!
Han ville knäböja för henne, ty hon syntes ett med
Gud, med honom, som vakat öfver hans ungdom och gifvit
honom kraft i farans stund, men han förmådde det icke,
ty han såg henne ej på grönskande jorden, han såg henne
på himmelens blånande fält.
Långsamt förde han upp handen till sina ögon och
lade den deröfver, icke för det han blygdes öfver sitt hjertas
djupa rörelse, utan derför att han fruktade, att den salighet,
som i detta ögonblick fylde hans bröst, skulle ila hän med
blicken, strömma bort med tåren.
Så stod han länge, blind för den yttre verlden, men
frossande af sitt inres rika skatter, då han kände sin arm
lätt beröras som af en fjärils vinge, och han hörde en röst,
förtrollande som en ton ur Alhambras sagoverld.
»Ja, så har jag förestält mig er... så borde ni vara 1»
Den upplyfta armen föll åt sidan, och Axner böjde
ett knä mot jorden och förde en flik af den tunna skära
blusen till sina glödande läppar.
»Ack, min Gud, hvad gör ni?. . . Hvarför så?» sjöng
det öfver hans hufvud.
»Store Gudi» utbrast han; »jag visste inte hvar jag
var! ... Nej, nej! Jag visste det inte!»
Han reste sig häftigt upp från jorden och mötte den
sköna flickans tårade blick, hvaruti snöhvit oskuld sam,
som svanen i vågen, som dufvan i himmelens azur.
O, hvarför så sällan denna blick i en qvinnas öga?
Hvarför skall fräckhetens hån så ofta förstöra den sköna
emalj, som himmeln förlänat jorden till dess prydnad? Icke
blåstes dessa himmelens fönsterglas af Guds anda, för att
leda ljuset in till lastens och koketteriets sfinxer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
