Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 21. Furstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
LAUltA.
fienderna, som tjogtals kastat sig öfver hans rygg, sargande
den med knifvar, yxor, tänder, med allt hvad hämdens
raseri i en hast kunde öfverkomma. Icke ett ord, icke en
suck banar sig väg mellan jättens läppar. Hans blickar
hvila uteslutande på husbonden, hvars sköldtak han är, och
hans mun uppslickar blodet från läkarens ansigte. Men
skall han väl med sitt lif kunna utlösa dennes, som varit
hans själ, hans allt under senare dagar? Får han väl dö
med det hugsvalande medvetandet,’ att ännu en varelse finnes
på jorden, som icke förbannar hans graf, som kanske fäller
en tår på densamma? — Nej! — Jo, jo, tyst!
En trupp ryttare från Isakstorget spränger fram genom
folkmassan. Truppen är ej stor, men man igenkänner
stabsofficerarnes uniformer.
»Kejsaren! Kejsaren!» ljuder det genom skaran.
Mordknifven försvinner, den blodiga yxan hänger vid
bältet, och det blir tyst, så tyst, att dödsrosslingen af en
på hafvets djup kämpande nästan kunnat höras.
Den främste af ryttarne stiger af hästen och träder in
bland folkmassan, hvilken, vördnadsfullt och slafviskt bugande
samt med blottade hufvuden, lemnar rum åt den ståtliga
herskargestalten, som höjer sig bland folket, lik en fana ur
krigares led.
»Olycklige!» ropar stentorsstämman, hörd af alla;
»Försynen har i sin rättvisa vrede hemsökt denna stad med ett
syndastraff, hvilken sprider döden inom edra familjer och
fyller landet med fasa. Huru söken I blidka den
Rättfärdiges vrede? Jo, medelst nya brott, medelst våld och mord
viljen I vinna den Högstes försoning. Olycklige! I veten
icke hvad I gören!»
Ett hemskt sorl af förskräckelse och ångerns förtviflan
rullar öfver den böljande massan.
»Lefve kejsaren!» höjer sig en stämma ur hopen.
»Lefve, lefve kejsaren!» skallar det genom staden.
På en vink af kejsarhanden tystna lefveropen.
»Icke till mig, utan till Gud skolen I bedja!» bjuder
herskarordet; »der Gud straffar, der behöfver icke kejsaren
straffa! ... I närheten står Kasanska kyrkan, men ingen
bedjande tunga, intet bönfallande hjerta suckar inom dess
murar. Förblindade! Följen mig dit, att jag må knäfalla och
bedja med eder, att Gud, den heliga jungfrun samt helgonen
alla icke måtte straffa eder såsom edra brott förtjena, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
