Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Laura - 21. Furstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fulistinjtan.
391
Vare sig nu att den lilla manövern med dolkfästat
gjorde något intryck på Axner, eller att en inre röst hviskade
oemotståndliga trollformler i hans öron, nog af, han lät
betjenterna orörliga stå qvar på sina poster och styrde
stegen till furstinnans rum. Efter det skakande uppträdet i
boudoiren hade han visserligen några gånger sammanträffat
med hennes höghet i furstens sängkammare och der med
henne äfven vexlat några vanliga fraser rörande dagens
tilldragelser, men han hade undvikit alla tillfällen att vara
ensam med henne, ja, till och med undvikit hennes blickar,
hvilkas allmakt han ännu ansåg sig för svag att trotsa, ty,
såsom han fruktat, vålnaden af barndomsminnet spökade
ännu på grafven, gisslande hans hjerta med den törniga
rosenspiran.
Framför honom ilade bergens stolta dotter, ofta
derunder skådande tillbaka, för att öfvertyga sig om, att den
oartige kavaljeren ännu följde hennes steg. Man stod nu
vid dörren till boudoiren. Cirkassiskan lade åter handen
vid sin farliga barm och såg på läkaren med en blick, som
tycktes säga: ve dig, om du ånyo sårar min herskarinnas
hjerta|
Dörren flög upp. Då såg läkaren en härlig syn.
Bland gröna, guldbeströdda sidenkuddar satt furstinnans
majestätiska gestalt i en bländande hvit morgondrägt,
svallande af de rikaste spetsar. Framför henne böjde
cirkassiskan knä och lutade sina läppar öfver furstinnans fingrar.
Herskarinnan log mot bergens dotter och hviskade i
hennes öra:
»Ädla Mohikal Du läser i min själ, och derför älskar
dig mitt hjerta!»
Cirkassiskan reste sig upp och försvann, men ännu
tyckte sig Axner skåda den hotfullt blixtrande blicken.
Furstinnan och läkaren voro allena.
»Min herre!» började furstinnan med lugn värdighet,
sedan doktorn tagit plats framför henne; »min herre, ni
hade kunnat läsa hvad jag skref till er, ty jag kunde bedja
er om tillgift och försoning utan att såra min pligt som
en ädel mans maka... det var illa, det var oädelt af er
att med föraktets tystnad bemöta den, som ni förut med
edra ord förkrossat!»
Furstinnan gjorde ett uppehåll, hvilket Axner likväl
icke vågade afbryta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
