Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Styngen i hans hjerta förnyades, mångdubblades; såren
förstorades bådé på djupet och vidden; han kände, huru
hans ansigte bleknade och sammandrogs; men nu — nu
kunde han göra sig reda för känslan, för dolken, som träffat
hans hjerta. Tiggarens uppmaning att följa den lilla fotens
spår hade börjat med att väcka hans fruktan för någon fara,
som kunde hota hans fosterdotter. Tiggarens gäckeri med
den rodnad, som derunder stulit sig fram på fosterfaderns
kinder, hade derefter kastat honom in på sjelfpröfningens
bana, hvarvid han tyckte sig finna, att den der fatala
rodnaden vore återskenet af någon bjertare känsla, som han
ville dölja både för verlden och sig sjelf. Slutligen hade
åsynen af den unge sköne mannen öppnat hans ögon för
ungdomens och de yttre behagens företräde och öfvermakt i
allmänhet, hvarvid han naturligtvis såg sin egen bild allt
mer träda i bakgrunden och förblekna. Det var i synnerhet
denna sista omständighet som frambragt det törne, för hvilket
hans hjerta djupast blödde; men ur blodet uppsteg vissheten
om rätta arten af hans känslor.
Upptäckten var gjord. Fosterfadern älskade sitt
fosterbarn, men denna kärlek var mer än en faders.
»Herre Gud, är herrn sjuk?» frågade medlidsamt en
madam, som snuddade förbi honom.
»Nej, nej, gudbevars, alls inte!» svarade han, strök sig
med handen öfver ansigtet, fortsatte derefter med raska steg
vägen uppför brinken och vek af till höger in på
Vester-långgatan.
1 det mörker, som ovissheten om eget inre tillstånd
utbreder öfver själen, stapplar den säkraste fot och förvirras
det starkaste hufvud; men när upplysningen om rätta
orsaken till hjertats oro och qval sprider sitt klara sken inom
en kraftfull hjerna, blir en fast och redbar karakter snart
mästare öfver hjertats rörelser. Det är förståndets gyllne
Neptuniudd öfver känslornas stormande vågor. Det ligger
en gudakraft i den udden, och hvad förmå väl mot den
passionerna, dessa jordens oroliga barn, dessa lifvets gäckande
dunstbilder, som visserligen ofta nog kunna undanskymma
solen, men aldrig släcka . dess glans eller rycka den från
dess fäste.
»Visserligen är jag icke mera ung,» sade Alm för sig
sjelf; »men jag vill inte bortbyta min mannakraft mot
mången ynglings bjerta blod och sjudande pulsar. . . Jag
Första älskarinnan. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
