Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lindeberg spådde den gången sant. Fonden, en gång
färdig och framställande en vy af Djurgården och Bellmans
byst i perspektiv, uppenbarade, om ej just mästerstycket,
åtminstone anlagen till mästaren. Artisten var Emil Roberg,
elev af professor Muller, Kungl. teaterns dåvarande
dekorationsmålare. Några år derefter åtföljdes Roberg och
författaren till Skeppsholmen, för att taga en vy af Stockholm
för en ny komedi. Meningen var egentligen att på
Kastell-holmen från foten af det förra kastellet taga ifrågavarande
vy; men väl komne öfver Skeppsholmsbron, stannade han
och författaren vid det lilla schweizeriet, som då fans till
på den lilla udden nära invid bron. Man beslöt rasta der
någon stund, men hade icke suttit der länge förrän en
förfärlig knall hördes, för hvilken marken skälfde och alla
holmens fönsterrutor flögo i skärfvor. Det var det gamla
kastellet som sprang i luften, samma kastell från hvilket
utsigten skulle tagas.
»Om vi fortsatt vägen,» yttrade Roberg, blek och
krampaktigt tryckande sin följeslagares hand, »så hade vi varit
der . . . och äfven der,» tilläde han, pekande åt luften.
»Javisst,» svarade författaren, icke heller särdeles röd
om kinden, »och det hade varit fullkomligt onödigt
åtminstone för dig, som nog kan stiga ändå, utan att behöfva ha
ett helt kastell i hälarne efter dig.»
Äfven författaren spådde sant. Roberg steg och var,
efter ytterligare några års förlopp, måhända en af de första
i sitt slag och bestämdt den utmärktaste dekorationsmålare
som svenska jorden uppammat. Hans arbeten för
Stockholms teatrar, synnerligast den kungliga, bära oförgängliga
vittnesbörd om hans stora talang, och hans bortgång anses
med skäl för den största förlust som svenska teatern på länge
lidit. Han lefde tillräckligt länge för att hinna förvärfva
sig ära och ett utmärkt namn. Han lefde för kort tid
att hinna bilda någon elev, som värdigt kunde träda i hans
fotspår, och man skall djupt sakna honom i de verk han
icke hunnit fullborda.
Lefvande, frisk och kraftfull till själen, led han af en
länge sjuklig kropp. Medan ur hans pensel flöto de rikaste
färger, de klaraste dagrar, blektes allt mer hans kind,
beskuggades allt mer hans öga. Lika rastlös som han var i
sitt arbete, var döden i sitt, och Roberg räknade icke mycket
öfver 38 år när han nedsteg i grafven. Det knyter sig en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
