Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
KATTEN.
Aldrig är det sà mycket lif och rörelse i Stockholm,
som vid eldsvådor. Brinner det vid någon af de norra
tullarne, sà är det strax uppståndelse vid de södra, och sa
tvärtom. Folk af båda könen och af alla klasser strömma
utefter gatorna åt de trakter, der man tror elden vara.
Ar det af allmänt deltagande eller allmän nyfikenhet?
Det senare utan tvifvel mer än det förra.
Menniskokärleken är ej tidehvarfvets starkaste sida.
Visserligen händer det ej sà sällan, att de bättre lottade af
sitt öfverflöd skatta nägot till den behöfvande nästan och
bidraga till dess understöd vid utomordentliga tillfällen; men
dà måste det ske under någon imponerande form, något som
lyser för verlden, något som prunkar ädelmod eller också
pä sätt och vis bereder enskildt reelt nöje. Man anordnar
och bevistar gerna ett sällskapsspektakel eller en konsert
till fromma för de nödlidande. Man har glömt, att en af
ädelmodets skönaste beståndsdelar är oviljan för all yttre
utmärkelse och ersättning. Den verkligt ädelsinte söker
belöningen inom och icke utom -sig.
Jemte nyfikenheten uppstiger känslan för det »rysligt
sköna», såsom det heter. Hvardagslifvets enformighet erbjuder
så få tillfällen dertill. Men nu, när man hör klämtslagen,
larmtrummorna, trumpetsignalerna, dånet af vattenkärror och
sprutvagnar, när man ser rök och gnistor betäcka
himlahvalfvet, ser eld- och vattenstrålar korsa hvarandra, liksom
blottade klingor, ser den sammanträngda, brokiga folkmassan,
öfver hvars hufvuden den utryckta garnisonens bajonetter
glindra; — då klappar hjertat med ovanliga slag, och blicken
tindrar storartadt. Man är genomträngd af det »rysligt
sköna».
Kan man nu dertill komma så nära elden, att man får
sveda någon gammal röck, söm man enkom för dylika
händelser brukar bära, kan man komma upp på något
närbeläget tak, för att på dess ås, blodröd hane lik, sitta
och skrika som en galning, kan man springa ut ur det
brinnande huset med en liten sönderslagen toalettspegel i
sin räddande hand, — då är man strax en liten hjelte, som
blott behöfver större tillfällen för att blifva en stor. Det
är ju så naturligt, det.
Men ingen hade så roligt af det nattliga skådespelet,
hvarom nu var fråga, som mannen på Nybron. Än höjde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
