Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hamnbusen.
71
förnäma herrar, jag, som nog ska dra bestyr om att du
kommer dit, din lösdrifvare!»
»Hvem ska då hjelpa mutter ut, i fall mutter en gång
till kommer i klistret?»
Den onaturliga modern knuffade i detsamma till Olof,
så att han raglade baklänges utför den branta trätrappan,
hvarefter hon hastigt uppläste kammardörren, skyndade in
och reglade igen efter sig.
Olof kullrade utför ända till sista trappsteget, vid hvilket
han låg några sekunder orörlig, med händerna öfver sitt
blodiga hufvud. Derefter reste han sig från golfvet, störtade
tillbaka uppför trappan och slog med begge knytnäfvarne i
moderns kammardörr, så att det skrälde i hela huset.
»Qm du inte makar dig af, ditt odjur!» ropade modern
innanför, »så bultar jag Rudolf gul och blå.»
Ett barns jämmerskrik trängde genom dörren till Olofs
öron, röjande, att den omenskliga qvinnan redan börjat
verkställa sin hotelse.
»Jag går! Jag går!» ropade Olof; »slå honom inte ...
jag lofvar att aldrig komma hem! ... Herre min Gud! Var
inte en djefvul mot det stackars barnet, för annars sätter
jag eld på hela huset!... Nej, nej!... Jag går ... hör inte
mutter att jag går!»
Jämmerropet tystnade derinne, men ett starkt snyftande
förnams ännu.
»Adjö, stackars gossel» fortfor Olof; »var bara snäll
nu och gråt inte, så ska du få se att det blir bra... stjäl
inte, Rudde lilla, så blir det ännu bättre, och då få vi nog
se hvarandra åter... glöm aldrig Olle, för Olle ska aldrig
glömma dig!»
Efter dessa ord, som utsädes med den djupaste rörelse,
linkade hamnbusen utför trapporna, satte sig på porttrappan
och grät bitterliga. Var det sorgen öfver moderns hårdhet
eller förlusten af hans ende vän som utpressade dessa tårar?
Säkerligen båda delarne. Han hade behof af att älska
någon och blifva älskad af någon tillbaka. Sin moder hade
han af instinkt älskat; men hans öfvervägande böjelse för
det goda, som hindrade honom från att deltaga i hennes
brott, hade småningom vändt hans hjerta ifrån henne. Hela
sin ömhet och kärlek öfverflyttade han då på Rudolf, med
hvilken han nära ett års tid hade vandrat kring gatorna,
om dagarne tiggande och om nätterna sofvande tillsammans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
