Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knutsson, Gösta, Musikaliska Uppsalaminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
— och här fick man lara sig att räkna pauser, en
lärdom som inte är att förakta.
Av alla kapellår stannar minnet helst vid 1927,
Beethovenfesternas och universitetsjubileets år. Ur
musikalisk synpunkt var det ett lysande Uppsalaår. I
kapellet rådde en spelglädje, som entusiasmerade oss alla, ofta
voro vi trettio eller flera på övningarna, och det var
varmt som i en bastu i den lilla trånga kapellsalen, där
vaktmästare Eriksson för säkerhets skull fyrade på för
fullt i kaminen. Övningarna avsatte också ganska
vackra resultat. På våren firades hundraårsminnet av
Beethovens dödsdag med en festlig konsert, och i början
på höstterminen kom sedan universitets jubileet med
ur-uppförandet av Alfvéns strålande kantat. Tillsammans
med Josephsons kantat av år 1877 utfördes den för
andra gången vid en matiné i aulan några dagar efter
själva jubileumsfestligheterna. Efter konsertens slut
reste sig Nathan Söderblom från sin plats i gropen och
utbringade fylld av entusiasm ett fyrfaldigt leve för
Alfvén och för Josephsons minne. Aulan hurrade
be-gejstrad, och Söderblom såg mäkta belåten ut.
I november 1929 hade Akademiska kapellet sin sista
övning i gamla Linneanum. Vid repetitionens slut höll
vår sedvanlige orator Hjalle Nordfelt, cellist och jurist,
ett litet vemodsfyllt tal, vari ban tolkade allas våra
känslor inför skilsmässan från den oändligt trivsamma
kapellsalen. När vi nästa år åter träffades, var det i
den nyuppförda Musikinstitutionen i Observatorieparken.
Jag har ett livligt intryck av att jag inte är den ende,
som tycker att det huset är skäligen misslyckat i alla
möjliga avseenden.
Ännu roligare än att spela i orkester var det nog ändå
att få göra kammarmusik. Under mina första
Uppsalaår spelade jag andra fiol i en stråkkvartett, vars övriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
