Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Elin Wägner: Att sälja skrivmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
terna hur det ser ut på landet. Ni måtte väl
ha blivit chockerad av min dy och dynga,
för de är senare upptäckter.
— Nej, det blev jag inte, för jag är
uppväxt på landet, så att något vet jag ju om
det, sade agenten. Men jag måste ju säga att
den överväldigande plats som dyngan intog
var något nytt.. . Vill inte herr johanson
försöka maskinen? Känna på det behagliga
nedslaget? Skriver man dikter, kan man skjuta
in marginalen så här, så har man något att
gå efter. Men här finns marginalutlösare,
ifall en rad skulle råka bli för lång. De stora
bokstäverna behöver herr johanson inte, men
de är ju inte direkt till hinder. Gör mig den
tjänsten att försöka skriva en dikt på
maskinen. Det förbinder inte till någonting.
Författaren satte sig och skrev långsamt
med pekfingret:
mitt enda arv,
en gammal harv
-— Törs jag be om det där papperet? sade
agenten. Det kunde vara lustigt för mig
att ha.
— Så gärna, sade författaren, men hur
ska man få ut det ur maskinen?
— Så här, sade agenten och skruvade ur
papperet. Förlåt, men det var eget att herr
johanson skulle skriva om en gammal harv
som sitt enda arv. Jag har länge avundats
hsirr johanson, om jag får säga det, för att
ni fått ett så stort arv. När man själv är
arvlös, se.
— Nu tror agenten kanske att jag kan
betala en maskin kontant. Men det om arvet
har ni fått om bakfoten, för jag har aldrig
ärvt någonting. Inte ens en gammal harv, vad
det angår. Min far var lagårdskarl och hade
inga såna redskap. Ni ser att jag kommer
direkt ur den proletära lantbefolkningens led.
— Nåå, sade agenten till författarens stora
häpnad, är det inte någonting att ärva en
8
fullkomligt oupptäckt värld? Har inte
generationer trälat och hatat och pinat ihop ert
patos åt er? Samma ett som ni nu slår igenom
med.
— Det var som tusan, sade författaren.
Blir man sä litterär av att sälja
skrivmaskiner, så är det ett livsfarligt yrke. Var har ni
fått det där ifrån? Jag kan inte påminna mig
att ha sett det i tryck.
— Inte jag heller, sade agenten. Men jag
har en bror som försökt att skriva precis
från samma trakt som ni, fast en
herrgårdsroman. I helsike ville någon förlägga den.
Det var uttröskat, svarades överallt. Det
hjälpte inte att han la in allt vad han visste
om folket som plöjt min fars åkrar och
mockat hans lagårdar. Det brydde sig ingen
om. Endast ni kunde skriva om dem så det
blev litterärt och läsbart.
— Menar ni möjligen en roman om
Sinclairsholm, där jag är född? frågade
författaren intresserad. Får jag fråga, vad
ni heter?
— Mitt namn är Sinclair, sade agenten.
Nej, jag är inte fideikommissarien. Jag är
den yngsta av småbaronerna. Bekostar själv
på det här sättet mina studier på Teknis, för
vi är, som ni nog har reda på, utfattiga, och
efter er diktsamling får vi heller ingen kredit
mera.
— Då har barons far rutit åt min far
många gånger: ”Mocka ordentligt, din
drulle!”
—- Troligen, om han inte hade för vana att
mocka ordentligt. Men nu står det också herr
johanson fritt att säga: ”Dra åt skogen med
skrivmaskinen, din jävel!”
— Tvärtom, sade författaren. Det här var
som tusan. Ja, jag tyckte väl att det var något
bekant. . . Röker baron? Var så god! Minns
baron hur skaftabridgen i handelsbon
smakade? Den här är bättre. Vad kostar
maskinen?
v
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
