Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Mars 1932 - Desmond MacCarthy: Såpbubblor. En studie i den litterära berömmelsens fluktuationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
tresse för den stora världsallmänningen —
beroende på att samhället utsatts för en så
allvarlig knäck och råkat in i så förvirrande
svårigheter, de erkända värdena överallt
betraktas med misstro och ingen riktigt vet,
var han befinner sig vare sig i socialt eller
moraliskt hänseende. Tag bort intresset för
olika medborgartyper, adelsmannen, soldaten,
juristen, kyrkoherden, läkaren och
köpmannen, tag bort hågen för att ge uttryck
för moralisk indignation och förtröstansfull
glädje åt att röras av godheten, tag bort
intresset för framgång i livet och socialt
anseende, och hur mycket kommer att återstå
av de äldre romanförfattarnas stående motiv?
Det är ej att undra på, att de yngre
författarna tvingas att lägga lynnen och
stämningar under mikroskopet och att mer och
mer ta sin tillflykt till drömmar, fantasier
och besynnerliga ögonblicksupplevelser.
Kanske är detta när allt kommer omkring
föga betydelsefullt — endast en temporär
företeelse, som snart skall försvinna, och ej,
som jag för ett ögonblick sedan var böjd för
att antyda, början till en allmän reträtt’från
intressen av gammal standardtyp, en verklig
omvälvning. Kanske det är så — och jag
måste säga, att jag hoppas det. Det enda, som
inger mig tvivel, är den nya lyriken.
Nu är ju lyriken litteraturens känsligaste
gren, den första att bebåda djupare
förändringar. Särskilt den moderna lyriken är högst
egendomlig. Den är så orimligt oklar, så
nyckfull i sina överdrifter, så självrådig i de
associationer, som den väntar sig, att läsaren
skall fatta, så omåttlig i sina lynnens
idio-synkrasi, så hänsynslös mot logikens och
syntaxens lagar, så fast besluten att undvika det
enkla och välbekanta, att ens första impuls
är att avfärda den som det mest hopplösa
litterära bedrägeri som någonsin dömts till
undergång. Och dock — just det extravaganta
i denna lyriks försyndelser predikar en så
fullständig skepticism beträffande tradition
och gamla begrepp, att det oroar mig — som
ett symtom. Samtidigt kan stundom en dikt
mitt uppe bland ali annan smörja, som till
det yttre kommer den mycket nära, fängsla
oss genom sin egendomliga skönhet och sin
omisskännliga äkthet.
Stryk ali känsla för naturens mystik,
beröva stora namn den romantiska glansen,
frånkänn livet ali mening och betydelse,
inympa i kärleken den misstanken, att den
är ett sinnenas rus, som har föga att göra
med dess föremåls värde, och vad återstår det
för en skald annat än att förkunna sin
ensamhet eller att forma klingande, överraskande
fraser, som tjusa för ögonblicket men ’som
slutligen dock ej ha något att säga? Vad
kan han göra annat än att basera sin
verksamhet på den uppfattningen, att poesi är
något, som tillverkas av ”ord”? Kanske skall
lyriken, som föddes av den magiska
naturuppfattningen, när allt kommer omkring
icke överleva denna uppfattnings undergång.
Detta är en av de dörrar, som finnas i min
korridor. Jag ber eder att gå över dess
tröskel. Själv kan jag endast knacka på och
gå vidare. Nästan ali modern lyrik synes
mig värdelös, men att rörelsen kan
frambringa ett vinum dæmonium, en giftdryck,
som verkar som medicin, det tror jag också.
Eftervärlden skall fälla domen i denna
fråga, kanske ni säger. Och ordet ”eftervärld”
för mig till den andra delen av mitt ämne,
dessa större, längre, djupare fluktuationer i
smak och stil, som omväxlande ha minskat
och ökat äldre författares ryktbarhet i
enlighet med vårt eget betraktelsesätt och vår egen
standard.
När vi tvivla på riktigheten av våra egna
omdömen, så bruka vi vädja till eftervärlden,
eller hur? Och då vi med ali kraft vilja
betyga vår beundran för en beundrad
författare, så säga vi, att ”han kommer att leva”
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
