Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Irma Nordvang: Två dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Ur en i dagarna utkommen debutsamling, ”Med sträckta händer’.)
i.
irma nordyang
TVÅ DIKTER
Den skumma dagen, kyligt skymd
av bleka moln, får glans och rymd
igen mot natten. Över oss
stå stjärnors majkvällsvita bloss
och månens silver spröda horn
har lämnat stadens svarta torn
och eldbekrönta Kornhamnshus
och seglar högt i eget ljus.
Kring alla stigar, där vi gått,
har skimret svagt metalliskt blått
förgyllt varenda sten och stam.
Men du blir hastigt allvarsam,
och jag har inte längre ord
för alltings skönhet på den jord,
som ägde samma ljus och glans
att skänka dig> om jag ej fanns.
ii.
En gång var du min vän och ofta skrev jag
vackert och vekt om ting, som voro oss bägge kära.
Brinnande steg min stämma — men för din själ förblev jag
endast ett klanglöst eko, som klagade alltför nära.
Nu är du inte min vän och aldrig mera
dröjer jag tyst vid ting, som levande fyllt ditt öra.
Inom mig — alltför nära — hör jag din röst vibrera
genom de nya strängar, som aldrig din hand fått röra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
