Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - R. S—m: Krig och fred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
han, kriget betalar sig icke. Världskriget kom
och freden efter det, och Angell triumferade.
Sannerligen, kriget hade icke lönat sig! Det
hade bara gjort världen så oändligt mycket
fattigare. Och Angell upprepar och inskärper
ånyo sina påståenden: man kan på grund
av vissa karakteristiska utvecklingsdrag icke
längre ”taga” något genom en erövring. En
militär styrka kan icke längre överföra
rikedom eller handel från den besegrade till den
segrande. Ett område kan icke erövras i den
meningen att det blir den erövrandes
egendom. Det sker vid en militär besättning ingen
överflyttning av egendom. Befolkningen i
den besatta provinsen förblir alltjämt ägare
och innehavare. ”Det sker en omskiftning av
administrationen, som kan vara till det bättre
eller det sämre eller ingendera ... Men
erövringen innebär icke mera något
överförande av förmögenhet än inkorporeringen
av en förstad innebär att pianon och mattor
i förstadsvillorna övergå till borgarna i
staden.”
Vad Norman Angell vill ha fram, är
alltså: nationalismen är roten och upphovet
till den internationella anarkien, anarkien
leder till krig, och kriget leder till ruin. Vi
marschera lika blint som taktfast fram mot
vår säkra undergång — på grund av en
synvilla.
”Varje dårskap är tänkbar, så snart man
endast tillräckligt ignorerar det självklara.”
#
Två år före världskrigets utbrott utkom
i Tyskland en bok, benämnd ”Deutschland
und der nächste Krieg”. Den var författad
av kavallerigeneralen Friedrich von
Bernhardi, och den avsåg att påvisa det moraliskt
försvarliga i ett nytt krig, ett tyskt krig
nämligen. Det var på den tiden, då Treitschke
och andra satt den tyska tanken i högsätet,
idén om det tyska folkets stora, för hela
mänskligheten välsignelsebringande mission
— att fyllas med eld och svärd. Nu tjugu
år senare författas en bok som den här
föreliggande. Redan detta faktum visar ju, att
världen lärt något, även om den stundom
förefaller att ha glömt alltför mycket och
alltför villigt. 1932 års mentalitet är icke
densamma, som rådde 1912. Mycket har ju
också gjorts för att stävja de nationella
krafternas godtyckliga spel. Vi ha fått
Nationernas förbund, och vi ha fått Kelloggpakten.
Sir Norman Angell betraktar båda dessa
faktorer såsom betydelsefulla, den senare kan
enligt honom till och med ”bli ett av
historiens värdefullaste dokument”. Men vad som
gjorts, är icke nog. Eller rättare sagt, de
institutioner, som skapats, ha icke fattats på
det rätta sättet. Alltjämt finns i det
betraktelsesätt, som tillämpas gentemot dem,
inmängt stora mängder av den förgiftande
nationalismen. Man har visserligen skapat ett
förbund, som skall omfatta alla världens
folk och som skall vaka över den bestående
ordningen, men detta förbunds medlemmar
äro suveräna stater. Och detta innebär för
Angell en orimlighet. Det förintar förbundets
idé. Om varje medlem är suverän och
oberoende, så finns det i verkligheten intet
förbund. En engelsman, som förklarar —
exemplet är autentiskt — att han ej erkänner
någon annan lydnadsplikt än den mot sitt
land och att han ej vill finna sig i att
Englands politik underkastas någon kontroll
utifrån men som samtidigt kallar sig ”vän
av Nationernas förbund”, kan uppenbarligen
icke vara någon mera värdefull bundsförvant
för tanken om den internationella
sammanslutningen. Skall förbundet kunna bli en
realitet, en politisk faktor att räkna med, så
måste det göras suveränt och nationerna
beroende. Och därmed skulle kriget vara
bragt ur världen.
”Hela min tes är, att samförstånd,
samarbete, anpassning måste utgöra grundvalen
för det mänskliga samhället; att erövringen
som ett medel att vinna nationella fördelar
måste misslyckas; att det är en omöjlig form
för mänsklig samlevnad att grunda sitt
välstånd och sin existens, det vill säga sitt
ekonomiska system, på att vara starkare än varje
annan och göra bruk av sin styrka och att
det måste misslyckas.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
